Bredvid min säng har jag en liten tavla som jag tror att jag fick av en vän som åtminstone då var mycket nära. Det värmde massor då. På tavlan står en del av Sinnesrobönen. Jag identifierar mej inte med kristendomen (nå, kanske lite med kristen mystik i mina mer religiösa stunder) och jag definierar mej inte som kristen. Men en del av sinnesrobönen hjälpte mej massor genom en tuff tid i livet.
“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”.
Fortsättningen på den ursprungliga bönen väcker dock en massa känslor och tankar hos mej, som knyter an till känslor och tankar som väcks av det min nuvarande sjukgymnastik-kurs handlar om; mindfulness.
“Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder och att acceptera motgångar som en väg till frid. Hjälp mig att på samma sätt som du ta denna syndiga värld precis som den är, inte så som jag önskar att den skulle vara, och att lita på att du gör allt väl om jag överlåter mig åt din vilja. Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet, och i fullkomlig salighet med dig, i det tillkommande.”
Om en lyckas bortse från en massa religiöst strunt så tycker jag att det största felet med detta handlar om acceptans av saker en inte borde (behöva?) acceptera!
Jag gillar bättre den här version, vem som skrivit denna vet jag inte;
“Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.”
På introduktionen till denna kurs fick vi besök av en äldre kvinna som föreläste om hur det är att leva med långvarig smärta. En av mina klasskamrater frågade henne om hon nu accepterat smärtan, accepterat att leva med den. Varpå hon svarade “Jo, det har jag. Men… Jag är fortfarande väldigt, väldigt arg vissa dagar.” med en blinkning i ögat.
Vad har allt detta med mindfulness att göra då?
Jo, vi ska lära oss om kroppsmedvetandetekniker och mindfulness som behandlingsmetod. Det handlar kort och gott om att lära människor att leva med sin värk och smärta. En stor del i mindfulness handlar om att acceptera livet som det är. Klokt, såklart. Men det som går att ändra på då?
Om en ser på smärta och värk i ett samhällsperspektiv kan en se ett mönster där människor som har låg inkomst, låg utbildning och på olika sätt lever i mer eller mindre utsatta livsomständigheter, är sjukare. Drabbas oftare av livsstilssjukdomar som till exempel beror på rökning eller fetma.
När det är systemet det är fel på, ska jag fortfarande som sjukgymnast lära ut att patienterna ska acceptera sina omständigheter, när de kanske faktiskt går att ändra på? Den utarbetade kvinnan som förutom sitt jobb även sköter nästan allt obetalda hushållsarbete, trots att hon lever i ett parförhållande som skulle kunna vara jämlikt och ge avlastning, ska den kvinnan bara acceptera sin livssituation, sin värk, sin smärta?
Mindfulness är ett kraftfullt verktyg för att skapa närvaro och klarsynthet. Absolutely. Kan förstås också hjälpa en person att acceptera saker som faktiskt inte går att förändra. Att jag mådde dåligt, då när kompisen skickade den här lilla tavlan till mej, berodde på att jag tyckte att döden var så jävla orättvis. Min kusin dog 21 år gammal i en bilolycka. Han hade livet framför sej. Jag ville inte acceptera det. Så orättvis kan inte världen vara. Men jag behövde acceptera det… Döden är definitiv. Det var inget jag kunde göra något åt. Acceptans var nyckeln till mitt eget välmående. Acceptans av min kusins död, att han inte fanns längre, att livet och döden är orättvist.
Men gränsen mellan vad som går att förändra och vad som inte går att förändra är fan svår att veta, hur förståndig en än är. En utmaning, skulle jag vilja säga, att som sjukgymnast ge rätt verktyg på den här fronten… Eller som människa, att leva, och må bra i livet…
Acceptans i min värld handlar inte om resignation, som jag tror många kopplar det till annars, att man ger upp och bara “ska ta” saker som de är. Acceptans handlar för mig om att se världen precis som den är, just nu, utan illusioner eller önskningar. När man då accepterat saker som de är just nu kan man göra något åt dom, på riktigt, och komma åt själva kärnan i förändringen. Nån av mina små böcker av Anna Kåver eller Åsa Nilsonne nere i bokhyllan tar upp just denna skillnaden.
Så jag tänker att acceptans är livsviktig för en hållbar förändring, men resignation – nej, aldrig!
Jag lägger nog en annan innebörd i ordet “acceptans” än den du beskriver. Att acceptera innebär för mig inte alls att man låter bli att förändra något. Det innebär bara det första steget – att se en sak för vad den är utan att värdera den. Och acceptera att det är så läget ser ut precis just nu. Utan att acceptera först tycker jag det lätt blir en kamp mot egna gamla känslo- och tankemönster när man försöker förändra något. Och det blir då ingen möjlighet till varaktig förändring. Det innebär i exemplet med den utarbetade kvinnan att hon behöver acceptera att det faktiskt är så att hon lägger all sin kraft på att jobba i hemmet för någon annan som borde göra lika mycket. Hon behöver acceptera att det är ett val hon gör, precis just nu. Först när hon accepterat kan hon välja aktivt att prioritera om sin kraft eller fortsätta som förut. Förstår du min vinkling? Mycket mycket viktigt och intressant tema!