PMS-dags

Puh, hormoner. Puh, pms. Det pirrar inombords, dåligt pirr liksom, går omkring med en gnagande känsla av att jag missar något, en gnagande avsaknad av mening och mål men också en stressande känsla av att inte hinna med, inte ha grepp, inte klara av. Puh. Kvällen skulle kunna vara sjukt mycket ego med bloggläsande och Glee-tittande eftersom Lo somnade i god tid och jag inte har besök och är ledig från foderpackande, men istället känner jag mej rastlös och stressad och får inte ro. Puh. Och ont gör det, i benen. Det spänner, värker, kryper i vaderna, fötterna, låren.

Jag är fortfarande inte riktigt i ordning i min cykel, sen förra graviditeten och det stör mej, för jag vet inte var jag befinner mej nu och vet inte hur jag ska anpassa och hantera. Tycker det är konstigt att jag känner mej så PMS´ig i kroppen men ändå inte är nerkörd i bottenlös självömkan, ynklighet och värdelöshet som jag brukar vara precis före mens. Innebär detta att PMS´en bara börjat och jag kommer få dras med den här känslan i typ en vecka till åtminstone? Och varför hade jag migrän för typ en vecka sedan, det har jag ju ALLTID bara typ 1-2 dagar före mens? Bah, jag blir smått knäpp! I vanliga fall måste jag verkligen planera och anpassa mej den sista veckan innan mensen; försöka undvika sociala sammanhang där det finns risk att jag kan känna mej utstött eller oönskad och om jag nu måste befinna mej i dem måste jag gå omkring och påminna mej själv om att alla faktiskt inte ALLS hatar mej även fast det känns så, undvika konfliktfyllda situationer i kombination med andra människor; dvs inte umgås med mina nära och kära i stressiga situationer och om jag nu måste göra det måste jag försöka kontrollera snäsighet och grinighet och kanske också ursäkta mej så folk inte tar det personligt, bara hänga kravlöst med djuren (ingen ”seriös” hund eller hästträning whatsoever!), helst skapa så mycket egentid under ett täcke som bara möjligt…. Men hur fan gör jag det när cykeln är helt jävla upp och ner?!

Men; om jag verkligen lyssnar till kroppen så tror jag att jag är lite mitt i här och har en vecka kvar till mens. Och sen den sista graviditeten så är jag mer övertygad om att jag känner min kropp rätt väl; jag kände att jag var gravid sjukt tidigt. Alltså, det lilla embryot kan inte ha varit mer än typ 3-5 dagar. Det var verkligen en supertydlig överväldigande känsla. Jag gick runt och kände mej alldeles kvittrig inombords. Liksom balanserad, lugn och glad, tacksam och glad över allt det fina runtomkring mej. Jag såg typ bara en massa fint, överallt. Fylld av kärlek, typ. Jag kände mej sådär glad och lugn och bra och fin i ett par timmar och sen klickade det till och jag insåg att jag kände igen den där känslan alltför väl;  gravid. Fan, fan, fan. Märklig blandning av lycka som jag inte kunde värja mej från, den fanns liksom i kroppen, var inte påverkbar av något, och panik. Så fick det ju bara inte vara.

Nå. Nog babblat om hormoner och fysisk påverkan på humöret. Nu ska jag fan i mej se lite Glee och hoppas att jag kan landa lite.

PS. Lo gick säkert 5-6 steg mellan mej och Karin på Folkkök idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s