nattångest

Haft en underbar söndag. Så väldigt, väldigt fint.

Men var dödstrött pga majeure sömnbrist.

Stängde ner vid 22.30, somnade helt ovaggad. Sen gallskriker barnet 00.00. Vaknar o känner mej helt yr. Vad nu, är klockan redan morgon, det känns nästan så i kroppen? Sen skriker barnet konstant i 30 minuter i min famn.  Jag orkar inte ens bry mej över att barnet uppenbarligen verkar ha mycket problem av något, utan känner bara nån sorts panik, ångest och uppgivenhet på en o samma gång, över sorgen; att aldrig få SOVA. Jag vill bara få sova hyfsat ostört en natt, det känns som en utopi, men jag har inte gett upp hoppet helt ännu, uppenbarligen…

Sen när alvedonen har verkat hyfsat, jag har fortfarande ingen aning vad som felas barnet men uppenbarligen något som alvedon hjälper mot, så att hon har somnat som en lealös pöl mot mitt bröst, så lyfter jag ner henne i spjälsängen och hon börjar gallskrika igen. Går ut från rummet, upp till min säng och stänger av babyvakten för att slippa höra skriken mer än vad jag gör ”nerifrån” hennes rum. Skriken tystnar, inom nån minut. Men det känns som om jag sviker mej själv och Lo när jag gör sådär; stänger av babyvakten för att helt enkelt slippa höra skriken. Känslan av svek dröjer kvar. Och även känslan av att jag kan se mej i stjärnorna efter en ordentlig natts sömn. Det är knappt så jag pallar med att hantera den insikten. Fy farao vilket helvete det är med sömnbrist. Åtminstone när en försöker sej på att gå i skolan och använda sin hjärna. Puh. Nu gråter jag här igen. Ska jag försöka sova nu eller?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s