Gråtfärdigless

Jo. Alltså, hur fan pallar folk? Å ha småbarn o jobba?

Huvva. Vid 14-tiden på eftermiddagen börjar min hjärna stänga ner och jag blir klumpig (ifrågasätter bla patienters smärtupplevelse så jag helt ruinerar deras förtroende, ja men heja mej då, fan å), korkad och får afasi. Men hej ba.

Vid 16.15 är jag som en pöl inombords. Kan knappt prata med handledaren utan att känna tårarna bränna bakom ögonlocken, när hen frågar hur det känts idag och det enda jag kan tänka på är den där plumpen och hur hemskt dålig jag känner mej som gjorde så.

Är så fruktansvärt trött. Sovit korta stumpar hela natten då Lo hostat och hostat och hostat (men inatt var hon åtminstone inte så ledsen!) och det känns helt ohållbart att ha sån här sömnbrist när jag ska praktisera, alltså det går inte ihop, jag gör inget bra jobb.

Blä.

Nu ska jag kurera mej med finsamvaro med finmänniskor och se en förhoppnings fin-teater. Men helst skulle jag nog vilja dra täcket över huvudet och liksom…försvinna, en stund.

Annonser

2 reaktioner på ”Gråtfärdigless

  1. Tja, jag känner mer och mer att det är övermäktigt att lämna bort barnet, jobba massor och sedan hinna allt annat som är kvar hemma, med trött överstimulerat barn. Förra året måste jag ha varit på vippen till utbränd hela tiden, för nu efter ett halvår som föräldraledig är jag en ny människa! : )

  2. Det är värst i början med praktik/arbete.. jag som är utan barn upplevde lite samma som du skriver; helt körd och slut. Men det gav med sig.
    Jag tror du kommer att hitta din balansgång så dufixar allt du kan och vill!

    stor kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s