energi!

Hade nån optimistisk förhoppning om att kunna åka på rallylydnads-träff ikväll. Hemma vid 16.30 med hungrigt barn som sovit ca 40 min på förskolan (extremt lite sömn för Lo – hon sover alltid minst 2-3 h per dag här hemma + 12 h om nätterna) och var lika hungrig själv. Tyckte att jag kommit hem så tidigt och med så mycket energi i kroppen så jag kunde ta mej för att steka biffar vilket  tog sin lilla tid.Ambitiös-Evelina ångrade sej egentligen innan jag ens blandat klart biffsmeten, för redan då märkte jag vartåt kvällen barkade… Men jag hade också hunnit bli grymt sugen på biffarna, så jag blev envis.

Lo klarade inte av att vänta så jag värmde på lite mat åt henne. Hon skrek till o från i typ 1½ h. Jag lyckades steka klart biffarna genom att ställa henne mot stolsryggen på en stol, bredvid spisen, så hon fick se vad som skedde. Sen åt jag i all hast antingen med henne nöjd i knäet, då hon på diverse olika uppfinningsrika sätt försökte sabotera mitt ätande, eller så med henne ståendes/liggandes/kastandes åt sidorna nedanför mej gallskrikandes.

Sen tänkte jag bara surfa lite och liksom lugna ner mej, och Lo (?), och vi gick upp i mitt sovrum. Lo älskar sänghäng. Blev superglad. Men sedan  vansinnig när jag inte ville att hon skulle klättra på datorn, trycka på alla knappar. Försökte flera gånger om att titta på bilder på datorn eftersom hon var extremt nyfiken och ville kolla, men eftersom hon blev vansinnigt ledsen när jag sa åt henne att hon inte fick trycka på datorn fick jag ge upp till slut.

Herremingud. Jag slutade bort rallylydnaden. Det hade varit ett tungt projekt att rodda ihop med halvtrött barn, planen var ju att hon skulle följa med isåfall. Nu gällde bara att överleva utan totalt psykbryt tills barnet gick isäng… Och när jag väl kunde landa efter att hon somnat så bara kändes allt hopplöst, alldeles energilös och även grymt besviken på mej själv som är så trött och less om kvällarna och inte orkar med allt klängande när jag ju egentligen saknar henne precis lika mycket som hon verkar sakna mej, och jag skulle så gärna vilja orka vara en bättre morsa.

Och så jävla gärna jag skulle vilja orka typ: Träna med hunden. Träna med hästarna. Träna mej själv!

Tänker varje dag att: Ja, men idag är dagen då det vänder och jag känner att jag har massa energi kvar när barnet har somnat, så jag kan gå ut och träna med hästarna iaf! Eller; det är klart att det inte är så krångligt att ha med Lo på hundträningen!
Och sen tänker jag varje dag: Nä inte idag heller, när jag konstaterar att jag är ett energilöst vrak och antagligen inte skulle palla av att träna på nåt vettigt sätt (det är en sak med en skogstur eller en långpromenad med vovven – det hade jag nog pallat, men sån lyx funkar ju inte när jag är ensam med barnet, jag måste hålla mej på gården och då blir det automatiskt mycket större krav på koncentration och fokus) men imorrn!
Ingen kan ju beskylla mej för å vara pessimist iaf…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s