Stress

Alltså igår. Eller vänta, det började i förrgårkväll. Bernie hade gått ur hagen. Satte tillbaka honom, gav massa hö och var nog på nåt vis förvissad om att det skulle gå bra, eftersom strömmen faktiskt var på och han nu skulle vara mätt.

Jobbade sen på måndagen långpass. Grannen ringer å säger att tre hästar står på hennes gräsmatta. Den redan suriga grannen alltså. Blä. Jag kunde inte ta mej från jobbet ännu på flera timmar egentligen, och inte fick jag tag i typ NÅN (folk jobbar och går i skola på dagtid, helt enkelt). Till slut fick jag tillåtelse att åka ifrån jobbet en timme, men det såg mörkt ut att ge sej hem i rusningstrafik å ha  en timme på mej att fånga hästar från två olika hagar och laga två hagar. Nå, fick till slut tag i K som äger Bernie, och hon kunde åka ut efter skolan. Superdupersuper!

Men höll på att dö stressdöden där jag var fast på jobbet, särskilt då en annan granne ringde och sa att hästarna hade sprungit  (!!) över bron men sedan vänt. VA?! Jag har haft hästar lös lite väl mycket men alltid känt mej trygg i förvissningen om att ingen vettig häst får för sej att ta sej över ån (de tycker ju att bron är lite läskig). Dessutom brukar de verkligen inte SPRINGA, utan mest strosa runt och käka på folks gräsmattor, typ. Blä alltså. Nu var ångestknuten i magen ett faktum, och jag väntade bara på samtalet från typ polisen att jag hade hästar överkörda på vägen, eller nåt, den timmen innan K hörde av sej var olidlig (hon hade förstås fullt upp med att ta igen hästar, fixa hagar etc).

 

Nå, till slut tog jag mej hem där på kvällen, och då mötte jag två slitna krigare här hemma, K och hennes boyfriend, som hade kämpat på med hagarna men hästarna hade ändå tagit sej lös IGEN, nu i mörkret. Men min mörkersyn är ju å lita på, och jag förstod även att de nog skulle ha gått in i beteshagen ändå, och jovisst stod dom där – vi fixade lite till och nu, står alla hästar på plats. Nå. Bernie fick byta hage och går numer på betet med damerna. Lejonhjärta står ensam. Hemska fång-tillvaro, ensam och övergiven… men han verkar nöjd. Vilket iofs känns jättehemskt, vad har HÄNT med min ponny?

Långpass idag med och jag kände mej (känner mej) väldigt låg när jag kom från jobbet. Skitdag både igår och idag. Även saknat Lo massor och när jag kom till Mattias tror jag det var nån som kände lite samma som mej, det här är andra gången som hon liksom har legat på mej och gråtit utan nån uppenbar anledning, och så gråtit och gråtit och gråtit lite mer och till slut förstår jag att gråtandet inte alls handlar om vadän det triviala som det verkar handla om, utan det handlar om nåt annat, nån sorts känsla av att kunna släppa loss alla känslorna med morsan, tror jag, och jag gråter ikapp med henne, det är så jävla slitigt att inte kunna vara med sitt barn så mycket som en vill och som det känns som att hon behöver. Sen försökte hon torka tårarna på en lerfigur i Pingu och jag inser att tårar börjar ha en reell mening för henne, och att allt skit om att barn inte lär sej empati förrän de är typ…flera år gamla, är bullshit.

Igår bjöd Mattias mej på godis, så himla gulligt av honom…det var faktiskt andra gången på några veckor då jag kom till himlastigen efter ett långpass, sliten och less och kanske lite ledsen, som det fanns en massage lösgodis för mej att tröstäta. Vi skulle även kramas men jag har som bara ett minne av hur jag glider in och ut ur sömnen medan Mattias sitter och söker nån kommentar han gjort på nån sån där värdelös petition på facebook, och jag försöker få honom att sluta för nu sover jag ju, sen måste jag ha glidit iväg in i sömnen helt å hållet, utan nåt minne av det… Herregud, så trött en kan va.

Nu hoppas jag att mitt rum ska bli varmt fort som fan annars får jag gräva fram långkallingarna. Imorrn blir det utejobb med vinterhagen då jag är ledig. Jag känner mej oväntat ostressad just nu. Men trött. Typ ”ögonen faller igen”-trött. Och grymt törstig och hungrig. Bör åtgärda det problemet före tröttheten.

PS. Jag är så himla glad över mina blivande gårdskompisar. Får en sån fin känsla. Det kommer vara cirkus här till våren med 3 barn under 3 års ålder (typ) och 3 vuxna och alla djur, men fy fan vilket finliv det blir också. Jag längtar efter bebis-snusning så  det gör fan ont i livmodern när jag tänker på det (tidigare idag då jag tänkte på det kändes det även som att mjölkkörtlarna i brösten vaknade till liv, alltså helt sjukt men ja… så är det.) och det blir verkligen toppen med en liten i huset, men som jag liksom ändå inte behöver ta hand om hela tiden, hehehe…

Slutsvamlat!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s