Morgonstund har aldrig guld i mund

Tuff morgon. Lo var förstås dödstrött då jag väckte henne. Hade lite brått, men att få på henne kläderna ”lite snabbt sådär” kan en ju glömma. Jag kände mej frustrerad och stressad och gick helt enkelt till slut ut och hämtade bilen, då hon satt och grät på hallgolvet för att hon inte ville ha tröja, skor, mössa eller nåt annat. När jag kom in så samlade hon ihop sej, slutade gråta och var väldigt villig. Då skär det i mitt hjärta, vet ni hur samarbetsvilliga barn är egentligen? Jag vill inte sätta henne i den sitsen, jag är helt övertygad om att hon ”skärpte till sej” för att det kändes väldigt otryggt att jag bara gick iväg då hon var som ledsnast. Otrygg är fan en pissig känsla för en liten person som är helt beroende av andras omsorg för å klara sej. Okej, nuff said. Finast är hennes nya adjö-hälsning, hon ska ha en puss och en kram och sen vinka. Samma på kvällen. Finast att få en riktig kram och en riktig puss och ett leende innan en åker på jobbet. Idag är jag gråtfärdigt trött, och längtar redan efter sömn, ostörd 8-9 timmars-sömn i ett mörkt, tyst rum. Mmmm.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s