Stresshjärnan?

När magen är orolig, lite som en knut som rullar sej, vrider, vänder och bubblar, och jag känner en gnagande känsla hela tiden att det var/är nåt jag glömt/glömmer, då är det verkligen för mycket stress. Ja också lite känslan av att bara nåt litet kan gå fel och jag bryter ihop. Blah. Långpass på jobbet imorrn.

Ikväll red jag lite på Trollfuxa, det hjälpte massor mot min dåliga egen-känsla, men jag orkade inte fokusera så lång stund. Vet att det blir bättre bara pass två eller tre efter ett längre uppehåll. Hon känns som en miljon, den gamla tanten. Jag funderade på om det kanske är så att jag sänkt mina ambitioner  eller varför jag kan konstatera att hon ser och känns (fysiskt, vid visitation) lite ”däst”, ja pyttegallor i haser, ena framknät å lite ”grus” runt patellasenan på vänster bak, och liksom notera att hon ser gammal ut nu, en riktig TANT, men sedan känns så himla fin, bärig, sviktig, lagom mycket spänst och energi, när jag rider. Lite ”sladdig” (pga stelhet) kanske men jag upplevde att det liksom var rätt lätt att balansera till och hjälpa henne att vara mer ”i” kroppen och rörelserna. Eller så är det just den där ”gammal häst-magin” som jag upplever på många hästar, att hälften av ridkänslan och ridbarheten ligger inte i fysiken utan i nåt annat, mest kommunikationen upplever jag, som att det finns en helt annan  typ av kontakt och ”med”-känsla, svårbeskrivbar. Hon uppskattar verkligen de få minutrarna. Ja, alltså blir lite rörd då jag tänker på det. Glad också att de går i vinterhagen nu och jag har så nära till att gå ut och bara rida 15 min på gårdsplanen och gräsmattan i skenet från gårdslamporna och månen.

Ja wow, månen är fin ikväll. Som natt å dag att gågenom skogen upp till Hjärtat ikväll och igårkväll. Världens bästa strålkastare, månen alltså.

Jag saknar intimitet. Upplever att jag tappat typ alla intima möten. Alltså intima på flera plan liksom, mest den mentala biten. Att verkligen prata med andra, ja mötas. Som att distansen till vänner, lovers, till och med Lo, bara ökar och jag känner mej ensam i mitten av mitt liv och saknar nåt, ja, närhet, intimitet, tror jag. Antar att jag själv är största delen i det. Det är så svårt att verkligen vara del av andras liv då hela min vardag går åt till att rodda ihop mitt eget och Los liv.

Ps. Bra Lo-kväll. Vi måste hitta våra nya rutiner med liten kompis i huset som är gör-skoj att leka (och bråka) med, svårt ännu men idag fick vi många fina hängminutrar ihop och jag gillar att få vara delaktig i hennes lek, hennes funderingar och att hon är med i vad jag gör. Jag och Lo har levt väldigt tätt ihop och det har känts som en ynnest att få vara så in tune med henne, det har känts viktigt för mej, men nu måste vi hitta nya former för umgänget, och jag gillar när vi som idag faktiskt har våra mötespunkter, då hon interagerar med mej och jag med henne, även fast det leks och stojas (och bråkas). Sedan lugn kväll, avskild från lek och stoj, så hon fick varva ner och bajsa sin monsterladdning på pottan innan hyfsat tidig säng-gång.

ps2. Smygande känsla i bakgrunden av att verkligen inte räcka till. BAH! Drygt.

Okej. Nu ringer jag nån nära och får nån rätsida på denna jobbiga känsla. Borde förstås sova också men inte sova-trött trots toklite sömn inatt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s