Saknad

Det finns fina grejer med att Lo lär sej att uttrycka känslor på ett mer lättförståeligt sätt, att hon liksom lär sej förmedla grejer på ett sätt som går att förstå. Men så kan det också bli grymt jobbigt. Både lördag och söndag hade hon varit lite ledsen då hon skulle gå och sova – gått och lagt sej som vanligt men efter nån minut börjat säga Mamma-mamma-mamma och sen blivit ledsen – och sagt mamma-mamma-mamma och letat mobilen och/eller datorn (Skype) . På söndag – då jag var lite stressad och på väg att packa ihop och rasta vovven och åka till buss & tåg, så ringer dom och Lo är tokledsen i andra änden. Hon håller telefonen mot örat och gråter, puttar undan Mattias och jag fick en knut i halsen och tårarna brände lite bakom ögonlocken, fy sjutton så hemskt det kändes att utsätta henne för sån saknad. Och sen hade hon bland annat dragit en stol till ett fönster och pekat ut genom det.

Och så inser jag ju att andra gånger, då hon varit yngre, och jag varit borta längre tag, så har hon ju säkert känt på samma vis emellanåt – men bara inte haft uttryck för det, alltså kunnat säga Mamma-mamma-mamma och visa att hon vill prata med mej.

Och imorse fick jag börja senare på jobbet så jag fick en timme med världens gulligaste unge innan jag gick på mitt pass, och det känns knäppt att tycka om nån så mycket men det gör jag, hon är en sån fantastisk liten individ. Massa kramar och skratt. Fintfintfint. Men så ont i hjärtat att åka på jobbet, det känns så fruktansvärt ovärt, och nu längtar jag obeskrivligt till onsdag då vi har en ledig dag ihop.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s