Mammighet!

Gah. När en googlar på mammighet och hittar psykolog-sidor eller psykterapi-sidor som tar upp problemet så kan en ju bli helt knäpp! Visst, jag tror också på det som sägs/svaras – att tillmötesgå mammigheten. Lo behöver mycket närhet från mej just nu, då ska hon ha det. Att göra det till en konflikt blir inget bra!

Men ingenstans står det om hur en som jag ska hantera mammigheten? Hur JAG ska KLARA AV att hon ”kräver mej” hela, hela tiden? Det står jadi-jada om hur jobbigt det kan vara att bli avvisad, etc etc, men INGET om hur JOBBIGT det faktiskt är att hela tiden vara ”den enda som duger”.

Jag känner mej som den värsta mamman nånsin som inte pallar, jag klarar inte av att ha henne på mej, runt mej hela tiden och inte få nån sorts värdefull avlastning om jag inte avlägsnar mej helt och hållet från hemmet. Speciellt nu då jag faktiskt blir sambo med min pojkvän, jamen ÄNTLIGEN så finns ju möjligheten här för mej – men då sätter mammigheten käppar i hjulen. Han får inte göra nånting med henne om jag är i närheten, han får inte ens smöra en macka i princip.

Nu tycker jag iofs mej se att det blivit lite bättre senaste dagarna, men likväl blir jag så förbannad då jag läser på alla sidor om hur jobbigt det är att bli avvisad (btw – min pojkvän tycker faktiskt inte det är så jävla jobbigt, och han är ingen empatilös snubbe, men han förstår ju att hon har en starkare anknytning till mej) och ingenting om hur jobbigt det är att ”vara krävd”. Det förväntas förstås av mammor att vara där villkorslöst hela tiden för sina barn, oavsett hur kasst en mår av det….

När jag jobbat så klarar jag inte av att lägga henne, jag är för orolig i kroppen eller så är det nåt annat, men jag pallar inte. Det gör så jävla ont att säga till henne att jag inte klarar av det och att hon måste försöka somna själv, och jag är ute på hal is och halkar runt i nån sorts desperation efter att veta om jag bara är SÄMST som säger så åt henne, eller om jag kräver för mycket av henne. Hon är ju en tapper unge, det vet jag ju, måste barn i hennes ålder verkligen vara tappra?

Visst, är det mitt ansvar att försöka ta hand om mej själv och må så bra som möjligt för mitt barns skull, men kanske, kanske är det just så att jag måste säga ”Nu räcker jag inte till och orkar inte byta blöja/ge kvällsfika/ta på pyjamas/lägga/trösta på dej” för ATT må bra, för att palla med…

Bah!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s