Tålamods-prövning

Att ha hand om kiddot själv en kväll då sambon är på karate, är verkligen en tålamodsprövning. Tänk så snabbt jag vant mej vid att ha stöd och potentiell avlösning då tålamodet börjar sina. Nå. Lo har såna knäppa utbrott nu. Det handlar i princip hela tiden om att hon inte får som hon vill. Tydliga konflikter, alltså tydliga på det sättet att hon blir arg för att hon tex inte vill ha pyjamaströjan på sej utan en annan, som alltid förr varit relativt lätta att resonera med henne om. Nu bara skriker hon, slåss, krålar runt på marken osv. Shit.

Men en fördel med dem är att trots att det är vansinnigt drygt då det tex kan ta 30 minuter att få på henne kläder inför natten, så ser jag alltid ett slut på dem. Ibland kompromissar vi – jag vill att hon lär sej dels att hennes vilja ”spelar roll” men också visa att även jag kan gå henne till mötes, vilket jag förutsätter att hon också kan ibland, alltså gå mej till mötes.  Jag tänker ju att jag föregår med nån sorts exempel i vår relation. Men vissa av de här konflikterna är ju såna som jag helt enkelt måste ”rida ut”. Låta henne skrika och ha ett utbrott, helt enkelt – och sen blir det som jag vill, punkt. Som tex nu då jag efter mycket om och men satte ner henne i spjälsängen, så skrek hon för full hals ett par minuter, jag sitter bredvid och har numer lärt mej att det bästa är  att vara tyst (jag är alltid lockad att försöka stryka  på hennes arm/rygg och säga saker som ”Vill du ha tröst?” eller ”Jag finns här för dej, jag förstår att du inte VILL detta men jag har bestämt att det blir så, det är helt ok att bli arg över det, men ilskan förändrar inte mitt  beslut” etc jadijada) men sen går det ju över – hon la sej på kudden, ville ha sin napp, en puss å en kram och sen är det bra med det.

Det känns inte fruktansvärt att hon skriker, det är JOBBIGT att höra på, men jag går inte sönder inuti för att jag är rädd att hon far illa – jag tror att hon far mer illa om hon INTE får lära sej impulskontroll och att hennes VILJA och hennes BEHOV inte är samma sak. Det är verkligen annorlunda de gånger då jag inte FATTAR vad som är fel/varför hon är upprörd, då går jag verkligen itu inombords ju, har väldigt svårt att stå ut med det…

Kanske är det hälsosamma utbrott, hon är väl medveten om sin vilja och verkar tycka det är koolers att uttrycka den- GÖTT! Hoppas hon känner likadant då hon är 15 och utsätts för all sorts påtryckningar. Att det liksom är ok att skrika NEJ, INTE! och börja fäktas, slåss och leva rövare för att klargöra sin ståndpunkt. Delikat business det här å va förälder…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s