Hästar, länken mellan den synliga världen och den osynliga.

En vän hade länkat till den här filmen på facebook igår. Jag hade knappt sovit nåt på natten, var trött och less och allt möjligt. Plus mycket lättrörd. Grät mej i princip igenom hela filmen.

Undrar om embeddandet funkar?

Fick värsta aha-upplevelsen. Om sorg över förlorat hästeri. Om känslan av att se och förstå varför den onda spiralen fått fortgå. Om insikten att jag måste få mer av mitt andrum, den plats där jag får rekreation, avslappning, mindfulness och närvaro. Inspiration att släppa det dåliga samvetet över att inte hinna och orka motionera; inspiration att tillåta mej själv att göra det jag uppskattar mest med hästarna, att vara. Det är i varandet som jag får uppleva allt det där som är så otroligt viktigt för mej.

Det var så himla fint! Jag vill hitta tillbaka dit jag var för några år sedan. Går det? Återstår att se. Men först och främst måste jag inse att mitt liv är annorlunda idag med bara för ett år sedan. Möjligheterna är större. Det är en bra förutsättning.

Och det här, jag tror det är Linda Kohanov som säger det i filmen, kändes så spot on och jag tycker det kändes som en sån liten förklaring till känslan jag får av connection, att det inte finns några andra varelser än hästarna som jag kan få en sån kontakt med, känsla av djup, innerlig samhörighet. Inte andra människor, inte hundar, inte ens mitt barn. Möjligtvis katterna, litegrann…

Emotions travel through the air like sound – the horses can feel that.

ÅH!

Igårkväll så passade jag på att ta ut Lejonhjärta och Trollfuxa då jag skulle elda. Ville umgås en stund. Hade dem lösa. Hjärtat gick och letade pellets, Trollfuxa yrade på längs vägen fram och åter som alltid då hon är lös. Hon har ett märkligt driv då hon är lös, att liksom bryta alla gränser. Jag tolkar det som att hon helt enkelt fått vara lös alldeles för lite i sitt liv. Lejonhjärta som varit lös mycket ända sedan han var pluttig tycker inte det är en sån big deal. Men Trollfuxa vill maniskt passa på att göra allt som hon inte får annars.

Men till slut fick hon ro och ställde sej tillsammans med mej och Lejonhjärta och åt hö. Jag satt bredvid mot väggen en bra stund, tittade på henne, verkligen tittade på henne, och blev väldigt tagen. Av ålderdom, av känslan att det är över snart, och så ambivalensen som jag får. Jag grät. Grät och grät och grät. Fantastiskt kloka, gamla tant.

När vi umgås nu så pendlar jag mellan min gamla vanliga känsla av förundran över hur VACKER hon är. Igårkväll då jag ropade på dem och hon kom ut ur ligghallen, hon bär huvudet ståtligt, hennes man och pannlugg gungar då hon rör sej – fortfarande med spänst även fast hon är stel. Hon ser ut som om hon kommer direkt ur en saga. En saga om magiska djur. Och så pendlar jag åt andra hållet, insikten att hon är en spillra av sitt forna jag, hon är stel, insjunken, magen hänger och hon är TUNN i sin lårmuskulatur (den verkar aldrig ta sej), även fast hon är BLANK så är hon också tufsig (blir svettig då hon äter ibland så hon är liksom lockig på de fläckarna). Då hon stod och åt och ändrade viktfördelningen på benen så knakade och knäckte det i alla fyra benen. Samtidigt har hon hela tiden den där auran, av energi, vilja, kraft. Och numer väldigt mycket klokhet. Visdom. Som att hon vet saker om världen som jag aldrig nånsin kommer känna till.

Med Bandit, min älskade gamla Bandit, den häst som fortfarande äger mest av mitt hjärta, så upplevde jag tydligt en dag att han förmedlade till mej att han var klar med livet. Han ville gå vidare. Det är så svårt att förklara för andra som aldrig upplevt den här närheten med hästar, att förklara varför jag upplevde det så. Men det gjorde jag.

Jag kände samma sak med Trollfuxa igår. Men så kommer tvivlet. Och jag blir så ledsen. Det är så svårt att veta vad som är inbillning och vad jag faktiskt upplever där i samvaron med henne. Jag vet inte om hon verkligen menade att hon är klar, eller om hon snarare tillät mej att släppa henne? Som att mina funderingar på slutet kanske mest har handlat om detta. Är det ok? Är det verkligen ok att jag ska bestämma när hon har levt färdigt? Kanske var det så att hon igår gav mej tillåtelsen, att göra det. Att jag får ha det ansvaret och att jag inte ska må dåligt över det utan göra det bästa av det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s