Badhustankar

Igår var jag med jobbet på badhuset.

Å ja btw: simmar ett par gånger i veckan och det känns gött nu! Får till bra teknik och känner mej starkare i ffa lattisimus och triceps. Tror också det tar rätt bra på serratus, kände iaf det tydligt igår medan jag simmade.

Hursomhelst, en grej irriterade mej rätt ordentligt en stund. När vi kom ner i bassängen så var där flera föräldrar med sina barn. Det var svårt att simma så jag väntade lite. De flesta gick upp men kvar var en man (jag läste personen som man) som kanske var i ca 40 års-åldern.

Först och främst kände jag mej objektifierad. Ni vet, när en inser att det är någon som tittar, iakttar OCH som tycker sej ha rätten att göra det. Ja, på mäns vis. Det är verkligen ASSVÅRT att hantera det som kvinna (och feminist). Jag gillar att kasta om bordet sas och vara den som iakttar; men jag var där för att simma och vill helst göra det utan att nån ”kollar in” mej och blir mycket obekväm till exempel med var jag ska placera min blick då jag simmar eftersom han stod å stirrade – kollade jag dit jag skulle så mötte jag hans blick och det ville jag inte; det kanske tom skulle tas som nån sorts flört. Istället försökte jag gå in i mej själv så mycket jag kunde och låta blicken bli ”suddig”.

Och för det andra: den här mannen SÅG ju att jag simmade. När en simmar så brukar en simma från kortsida till kortsida och liksom ”skjuta ifrån” lite mot kortsidorna. Det blir mest naturligt att vända på det viset. Det vet alla. Jag har simmat massor av gånger i den här bassängen, samtidigt som en hel del föräldrar varit där med sina barn, det brukar gå alldeles prima. Lite kryssande kan det ju bli men det brukar flyta på smidigt för alla, uppfattar jag det som iaf, eftersom alla tar hänsyn till varandra. Nu var det EN ENSAM MAN med sitt barn (som för övrigt mest satt på bassängkanten). Samt mitt jobb, som stod vid sidan av en kortsida sas. Och givetvis så placerade han sej vid den kortsidan, bredde ut sina armar så långt han kunde åt båda håll. Min brukare på ena sidan och hans kiddo på andra.

Och jag blir så less eftersom jag först efter några vändor märker hur jag varje gång jag kommer mot den där kortsidan försöker avgöra var jag ska placera mej och varje gång inser att jag måste vända ute i bassängen istället, eftersom det inte finns utrymme att ”ta emot” mot bassängkanten. Självklart med god marginal till honom, det känns inte kul att simma nära såna här ”gubbar”.

Och det irriterar mej att om det varit JAG så hade jag gjort mej så liten som möjligt om någon kommit simmandes mot den kortsidan jag står. Jag hade kanske till och med valt att ställa mej vid en långsida istället, för att vara ur vägen på största möjliga vis. Jag hade aldrig fått för mej att ställa mej MITT PÅ kortsidan och bre ut mej med armarna åt bägge håll, så mycket jag kunde.

Men han är man, han är van att få och ta stor plats och jag är helt övertygad om att tanken aldrig ens SLOG honom att han stod där och bredde ut sej på bekostnad av mitt simmande. Han bara tog det som han ansåg var rätteligen honoms att ta – ockuperade en hel kortsida där han stod och gjorde ”ingenting” i en bassäng.

Blä, så tråkigt det är, och så kände jag mej feg och kanske dum som inte sa nåt utan mer bara anpassade mej, även fast jag egentligen tycker att han förtjänade en liten uppfostringsavhyvling.

Sen i omklädningsrummet stötte jag på en annan sorts tankar: den om hur oempatiska en del föräldrar är mot sina barn. Jag tycker egentligen inte om att kritisera andra föräldrar; jag tror att de flesta gör det bästa de kan och det borde finnas mer fokus på vad föräldrar gör bra.
Men jag blev så illa berörd och var alldeles skakig en lång stund efteråt. Ett kiddo på kanske 5-6 år som brände sej inne i bastun och blev ledsen. Kanske hade den inte gjort sej illa så mycket, vad vet jag, men uppenbarligen blev barnet ledset. Föräldern skulle prompt duscha av barnet ändå. Inte för att kyla ner armen, utan helt enkelt för att den ansåg att det krävdes när en gick ur en bastu? Kiddot grät. Kiddot fortsatte gråta när de kom in i omklädningsrummet och först lät det väldigt mycket ”stackars, stackars, ojojoj”-gulligullande. Men efter ett par minuter så byttes tonen sakta men säkert ut och det började låta ”Nu får det vara nog!” ”Nu måste du skärpa dej!” och så min ”favorit”: ”Nu är det bra!”. Kiddot grät vidare och sa mest ”Jag kan inte!”, vilket jag tyckte var väldigt insiktsfullt och tydligt. Varför lyssnar inte folk på sina barn? (sen blir de irriterade för att deras barn inte lyssnar på dem…….)

Jag märkte också att föräldern kände ett uppenbart socialt tryck från oss runtomkring i omklädningsrummet. Och ja, jag började känna mej mer och mer arg, men inte för att kiddot grät – herregud, den verkade ju ledsen!!! utan för hur föräldern betedde sej. Föräldern verkade tycka att det var mycket, mycket viktigt att kiddot slutade gråta. Viktigare än att tex stötta, hjälpa, trösta sitt kiddo då den gjort illa sej/är ledsen/får nån sorts utbrott.

Istället så krängde föräldern på kiddot kläderna snabbt och drog med sej det ut från omklädningsrummet, så snabbt det bara gick.

Och jag blev kvar med en känsla av att jag borde ha sagt något, gjort något, då jag upplevde det så kränkande å barnets vägnar. Varför blev det sådär? Varför är det svårt att vara empatisk mot och med sitt barn? Ja, finns säkert massa förklaringar. Jag önskar i alla fall att jag aldrig beter mej så mot Lo, oavsett hur utless jag blir.

Okej: nu nog med moralkakor. Hejsvejs!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s