Shiba!

Alltså, sitter och läser om shibor och plötsligt slår det mej ju att shiborna är hundrasernas motsvarighet till russ. Vilken underbar insikt.

Det var mest pga att jag läste om det här med att många shibor ogillar att en klipper klorna på dem. Att det antagligen beror på deras integritet och att de är hyfsat lättkränkta. Precis som med en del russ och hovslagare/veterinärer, alltså.

Jag är verkligen svag för såna personligheter, så det förvånar mej inte att jag blir tårögd då jag läser mer om den här speciella hundrasen. Och igenkänningsfaktorn är stor. Nu har jag ju delat hem med en shiba, Minna, ett tag och märkt väl hur hon är och fungerar – men jag har aldrig brytt mej så mycket om att läsa mer om rasen. Mer än att japanerna vill att de ska vara stolta och självständiga, rasbeskrivningen från hemlandet är nästan poetiskt religiös i beskrivandet av de här hundarna och deras egenskaper.

Men visst känner jag igen många av berättelserna om shiborna. 🙂 Den om att en aldrig nånsin kan tillrättavisa, bestraffa eller höja rösten – för då blir hon sur och håller sej undan, i värsta fall flera veckor. Men också den om att med rätt teknik vid träning, dvs positiv förstärkning och väl uträknad svårighetsgrad (inte för lätt! gärna för svårt!) så lär de sej nya saker omedelbart. Minna är den mest operanta lilla hund jag tränat med, otroligt klipsk och snabbtänkt och gillar verkligen våra ”lekar” (jag tror hon ser det så, att det är en sjukt skoj lek då jag plockar fram klickern och ”väntar ut” henne).

Detta att hon tidigare vid inkallning alltid stannade upp, tittade på en och uppenbart funderade ”Är det värt att springa till henne eller är det mer värt att fortsätta hitta på nåt eget?” innan hon antingen sprang iväg på eget äventyr eller kom fram.
Att hon varit SVÅR med inkallningssignal, hon är liksom inte så intresserad av att hålla sej i närheten och hon vill hemskt gärna hålla på med sina egna uppgifter, tex nosa och leta och jaga möss/fjärilar/fåglar. Och jag får jobba hårt och planera väl för att det ska kännas tryggt att ha henne lös; kontakt är inget som kommer gratis med den tjejen.

Att hon är skeptisk till nya människor, ett långt tag, men att hon helt plötsligt kan besluta sej för att en person är okej (efter lång tid, tog 1 månad för mej och då träffades vi nästan dagligen!) och då är hon helt trygg med den.
Att hon inte gillar hantering så värst mycket, inte är så gosig av sej, vill ej hoppa upp i knäet och bli gosad med men kan tänka sej att ligga i sängen en liten stund ibland, innan hon går ner och sover för sej själv.

Verkar vara lite allmänna shiba-drag övht :).

Samtidigt som hon är en svår hund så är hon ju också väldigt lätt, då jag jämför med Texas så finns det ju många stora plus – kanske det största att hon inte är särskilt stressad. Har lätt för att ta det lugnt, vänta och har inga problem att hantera mycket intryck. Hon ÄR också roligare att träna med än Texas just pga sin kvicktänkthet och att hon kan bli väldigt påhittig och erbjuda beteenden i en himla fart. Och hon älskar att använda huvudet!

 

Nåväl, det är inte för inte som det kliar i valptarmen nu då hon ska paras. Jag förstår ju rent logiskt att det kanske inte är det klokaste, men en mini-Minna, hur fint skulle inte det vara då?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s