Huvudfotingar!

Igår då jag kom till föris satt Lo och ritade med tuschpennor. Det är lite stort, för det får bara de stora barnen göra. De var 4 av tjejerna i Los ålder som satt själva, lite avsides, tillsammans med en av pedagogerna. Och döm om min förvåning då det på pappret är ritat kanske 5-6 huvudfotingar! Första huvudfotingarna! Jag föll i skratt för jag tyckte det såg ut som simmande spermier. De ser ju för festliga och roliga ut, helt enkelt.

Då hade hon först ritat ett papper med sina ”O” som ser ut lite som spiraler. Och sen tagit ett nytt papper och gjort huvudfotingarna. Det är det här jag tycker är så obeskrivligt häftigt med utveckling, att en liksom kan vara med just då det tänds nån ny lampa inne i den där lillhjärnan, just precis den stunden då barnet lär sej nåt helt nytt. Pedagogen som satt med verkade på riktigt tagen av stunden, det var också fint :).

Lo berättade för mej att det var många gubbar, och de hade ben och armar och hår. Och så hade hon ritat en SÄNG, vilket var jätteviktigt (jag förstod henne inte först, bilden kan med god vilja liknas vid en säng men utan att veta det var det nog halvt omöjligt att gissa, och hon blev halvt galen, som hon alltid blir nuförtiden då jag inte fattar).

Det här känns kanske också extra skönt för en mamma som ibland oroar sej över att kiddot verkar ”sen” med vissa grejer. Jag är nervöst lagd, så en ska inte ta mej på för stort allvar, men visst är det lite klurigt med språket fortfarande för henne, speciellt i jämförelse med de andra kidsen i samma ålder på förskolan (det finns ju även de som är 1,5 år yngre än henne som pratar betydligt bättre). Min oro hänger mest ihop med att jag är rädd att hon ska känna sej utanför, eller bli utanför för att andra inte förstår henne, eller att det ska fortsätta hela vägen upp i skolåldern – Lo är ju trots allt född i slutet på året och kommer vara nästan 1 år yngre än sina klasskamrater då hon börjar skolan, och det känns inte alls bra om hon därtill är lite ”efter” även från sin faktiska ålder = svårt hänga med och allt var det innebär då det finns en massa krav på en, i skolan.

Men det här med huvudfotingarna känns lugnande, hon är i god tid med det, och som pedagogerna sa så är det ju en sorts tecken på hjärnans utveckling.

Rysligt mallig blir jag iaf. Och sen är det ju komiskt att jag blir det. Det är klart att barn ritar huvudfotingar nån gång. Men alltså, ÄNDÅ. 😉 Det är häftigt med utveckling, som Mattias sa i telefon sen!

Annonser
Posted in Lo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s