Massage för själslig läkning

Ojoj. Denna veckan jobb mån-fre på äldreboendet. Och idag som personlig assistent, 16 h. Lyckades åtminstone få ledigt imorrn (söndag) så jag får en ledig dag innan nästa veckas jobb drar igång. För å vara en som inte gillar att jobba mycket så jobbar jag väldigt mycket, tycker jag…. Nåväl.

Igår masserade jag två greyhounds, båda kommer från Irland och har gripande berättelser. Det är så magiskt att få komma så nära djur som varit med om så mycket skit. Den ena är så rädd att den springer och gömmer sej ifall jag tittar på den. Mycket passivt och rädd låter den mej ta på den då den ligger i sin favvosäng. Ger mej skrämda blickar så fort jag rör mej men jag hinner i princip bara börja med effleurage på ryggen så syns det hur han blundar, söker sej in i sin kropp och njuter. Det är väldigt få hundar som så snabbt grips av massagens effekt! Efter 10 minuter kommer en djup suck och andningen blir en helt annan.
Men som hans människa sa; ”Men tänk dej, han väntar sej att du ska göra illa honom, det är hans förväntning, och så lägger du händerna på….” och det är bara skönt, inte ont. Det är en snäll, välmenande beröring och kontrasten blir enorm för honom, eftersom han förväntar sej nåt helt annat.

Att behandla djur som varit med om mycket skit blir verkligen ett arbete med kontraster, och då jag åkte hem igår tänkte jag mycket på att våra upplevelser så mycket formas av just kontraster. Att om en har upplevt mycket saker som skrämt och nästan tagit livet av en, så kan upplevelser som snarare präglas av utpräglad vänlighet och kärlek bli otroligt starka. Helande.

Samtidigt känner jag en frustration över att hur helande det än är, så behövdes det fortfarande inte mer än att jag flyttade på mej där jag satt och masserade, för att skräcken och rädslan skulle lysa igenom i ögonen igen. ”Åhnej, ska du göra illa mej nu?! måste jag försöka fly?!”.
Att läka helt och hållet, är nog omöjligt. Jag påminns om Stella, om känslan av ”breakthrough” som jag hade så många gånger, och samtidigt känslan av ”setbacks” då jag insåg att ”Hit kommer vi, men inte längre” då det gällde läkandet av de själsliga såren. Att pendla mellan känslan av att ÄNTLIGEN så har vi det fulla förtroendet, och känslan av att nej, det får vi ALDRIG.

Och kanske måste det få vara så, kanske handlar det mest om att låta de här djuren (människor för den delen, också) få ett så gott liv som möjligt, och hela tiden parera, acceptera och ”leva med” ryggsäcken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s