En jobbdag = en läst bok

Ja, så kan det vara på mitt Personlig Assistent-jobb. Att en jobbar 11 h och läser en bok. Börjar på första sidan och läser ut boken lagom till att en ska gå hem från jobbet.

Idag har jag läst Bitterfittan av Maria Sveland. Så angelägen bok för mej just nu och det kändes som att komma hem. Jag ska skriva in några favvocitat här, en annan dag. Maria Sveland i mitt hjärta 4ever <3.

Men då jag skulle åka hem från jobbet kände jag mej helt vilsen. Lo är hos Mattias och det känns vilset att komma hem vid 20-tiden till ett helt tyst, mörkt hus. Inte ens Texas var hemma. Katterna mötte mej i mörkret i hallen. Bytte om o gick ut o nattfodrade Hjärtat. Sen lät jag det vara mörkt, satte in en havremjölk i frysen och satte mej på en stol i mörka hallen och kollade facebook i mobilen. I tystnad.

En sådan stund som är svår att beskriva, men för mej var det livskvalitet. Att kunna sitta ner i hallen, i mörker och tystnad, och inte behöva ha uppmärksamheten splittrad på flera andra grejer, utan bara kolla igenom flödet på facebook.

Jag har en lång period funderat mycket på att jag har så svårt att vara i nuet nuförtiden. Stanna upp och se det vackra i saker. Min förmåga att kunna göra det har räddat mej alltjämt tidigare i mitt liv. Det har varit en sorts livskvalitetsfaktor som ingen har kunnat ta ifrån mej, oavsett vad som skett eller sker runtom mej så har jag ändå kunnat stanna upp och helt närvarande uppleva nuet vid de enklaste stunder. Till exempel i hästhagen om kvällarna, stanna upp och njuta av dofterna, känslan av luften mot kinderna, ljuset.
Men jag har glidit ifrån detta. Mitt liv jagar dessa stunder på flykt. Jag vill så gärna erövra dem igen, känna att jag kan uppskatta de små stunderna, men under de flyktiga stunder av närvaro som erbjuds så känner jag mej oftast som en konstig, distanserad iakttagare, som inte deltar, inte upplever, utan mer inser att ”Åh, det här hade varit så fint, om jag hade kunnat uppleva nåt, om jag kände nåt, om det nådde in”. Och så kommer en enorm sorg. Det är som om livet tagits ifrån mej. Och inte kan jag sätta fingret på varför, eller vad, som är annorlunda. Men visst kan ångestnivå, stress, utmattningskänsla, trötthet vara några faktorer som påverkar.

Häromkvällen märkte jag dock att nåt börjar hända inom mej. Kanske åt det positiva hållet? Jag vet inte.
Men jag och Lo hade gått till Lejonhjärta och nattfodrat honom. I vanliga fall är detta en stressig historia då det är kolsvart på stigen till hans hage, små stubbar och ojämnheter och Lo brukar från första början inte vara så peppad på att följa med men gör det ändå för att hon är så jäkla mammig. Sämsta utgångsläget. Oftast är vi dessutom båda sjukt trötta (eftersom nattfodringen görs ”i slutet av långa dagar”). Jag bär på höpåse, täcke och ibland även vattenhink, Lo vill gärna hålla hand eller bli buren (ja, hon har många omöjliga krav) och det känns väldigt konfliktigt. Hon ramlar, snubblar, blir kall och blöt, hon tycker att jag går för snabbt etc.
Men då, häromkvällen, så lyste månen med all sin styrka. Den mest kraftfulla strålkastaren. Lo var på ovanligt bra humör (?) och vi gick tillbaka från Hjärtats hage, hennes lilla hand i min, vi var tysta, gick stillsamt och jag kände en känsla av närvaro som var annorlunda än den jag är van, men ändock, en känsla av uppskattning av det fina i det lilla, eller bara en känsla av att vi just då ”bara var” tillsammans, och att det räckte. Kanske mer samvaro än närvaro?
Men samtidigt noterade jag också att jag hade en liten ångestkänsla, en liten oro att det var så skört, att vilken sekund som helst skulle gnällandet börja igen (jag märker att då jag är riktigt trött, och det är jag ofta, så blir gnällandet helt hopplöst att hantera, det skär i mej som knivar och jag orkar inte höra mer).
Men Lo blir större och större, såna här grejer går lättare och lättare, och vi gick hela vägen längs den bökiga stigen, i tystnad, hand i hand, i månskenet, och jag blev ganska rörd av alltihop.

Det är så svårt att beskriva så att någon som INTE lever mitt liv förstår. Det är verkligen en liten ynnest att kunna röra sej från punkt A till punkt B utan en enda konflikt, hur kort denna sträcka än må vara. Typ en utopi. Och de här ständiga småkonflikterna dränerar mej på energi som inget annat. Därför blev den här lilla stunden av samvaro i tystnad, något alldeles extra.

Och jag vet ju sedan innan att jag aldrig någonsin har upplevt den här riktiga närvaron tillsammans med en annan människa. Det har fascinerat mej länge. Samvaron med djur, framförallt hästarna men även hundar och katter, speciellt i skogen, kan locka fram de mest intensiva närvarokänslorna. Men är en människa med, så tappar jag….förmågan (om det nu är en förmåga?).
Jag har väldigt, väldigt länge tänkt att det vore nåt alldeles speciellt att få uppleva det tillsammans med någon annan tvåbent.
Därför blir såna här små, små stunder av närvaro tillsammans med kiddot, väldigt speciella för mej.

 

Nu ska jag sluta babbla!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s