Bitterfittan

Några favvocitat kommer här. ALLA borde ha läst boken. Jag vill sätta den i handen på alla som nånsin försökt vara med mej (iaf sen Lo kom) och planerar att sätta den i handen på alla eventuella framtida ragg eller flörtar och sedan tvinga (nä, förstärka förstås, med kladdkaka eller massage, tex) hen å läsa, INNAN minsta lilla gnista har tänts för en kärleksrelation. Okej, fetast vore förstås å träffa folk som inte behöver tvingas, folk som redan läst skiten och är med på tåget.

 

”Sigge heter han. Vill du se?” frågar jag och visar stolt fotot jag alltid bär med mig. En trofé och en påminnelse  ifall jag skulle glömma, för det går inte att förneka att mina dagdrömmar allt oftare handlar om den stora, fria ensamheten. Den utan man och barn. Den sortens tysta ensamhet som ger tankerymd. Och det är dagdrömmar som ger fet skuld och avstängdhet.

Eller vad sägs om:

 

I badkaret läste jag och tänkte att jag älskade Isadora och  hennes förvirring men att jag inte ville knulla. Eller ha en affär med någon annan olycklig tönt. Inte ens det. Tänkte att så långt har det alltså gått att till och med mina dagdrömmar handlar om ensamhet och tid. Att få sova och tänka långa tankar.

Eller:

 

Jag vet ju att Johan älskar Sigge över allt annat, men det är som att han får älska mer skuldfritt än jag. Som att moderskapet är så förbannat nedtyngt av plikt och försakelse av alla egna behov att det ständigt krockar med minsta lilla frihetsivran.
             Det gör mig svartsjuk, jag vill också älska skuldfritt precis som männen.

 

 

Å, så en fin beskrivning av min bild av giftasmål. Och varför jag tycker att jag å min fina vän Elin varit gifta länge, eftersom vi kan träffas för att ”vara med varann” och sedan ligga i varsin soffa och surfa, och det känns tryggt och fint och bra.

 

En del av paren ser okejlyckliga ut. Som om de faktiskt njuter av den parallella ensamheten.  Som om de accepterat kontaktlösheten och sina bredvidliv.

 

Fler favvon:

 

 

 

Och jag tänker att så länge vi har ett rättssystem som sanktionerar den här typen av unken kvinnosyn, så länge kommer vi också ha småkillar som kallar sina jämnåriga klasskamrater för horor. Så länge kommer också Isadora och alla vi andra kåta kvinnor att mötas av mjuka makaroner och rabarbersvaj varje gång vi får lust att vara de som tar intiativet.

 

 

Jag undrar vad de tänker på, alla tysta män? Det finns nästan inget som provocerar mig så mycket så som tysta män. En märklig kontrast till hur högljudda män oftast är i många andra sammanhang. Så varför tystnar de så ofta i nära relationer?

Det finns ett begrepp som Carin Holmberg skriver om som hon kallar för ”mikromakt”. Bristen på respons, menar hon, är ett av de yttersta uttrycken för mäns makt. Genom att mannen inte svarar tvingas kvinnan till underordning och hon blir en icke-person. Att vara tyst är ett sätt att distansera sig, vilket tvingar kvinnan att göra rollövertaganden för att förstå mannens känslostämningar och problem. Det innebär att hon aktivt relaterar till honom medan han inte relaterar till henne i samma grad.

                 Öronproppar måste vara Guds gåva till kvinnorna. 

Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka, för det enda du får tillbaka är besprutningsmedel på händera. En sann prestiglös kärlekshandling som går på tvärs mot mycket i mansrollen.
                   Och av samma anledning älskar jag män som har med sig lunchlåda och som cyklar eller promenerar till jobbet istället för att åka bil. Och män som dansar. Varför är det så ont om män som vågar dansa? Förstår de inte att det är en totalt storslagen handling som visar att de är människor som vågar och vill bjuda på sig själva? Istället har mansrollen lärt små pojkar att vara rädda för att uttrycka sig kroppsligt på det utlämnande, känsliga sätt som är nödvändigt när man dansar.

Det där läste jag och blev så himla glad att jag känner så många män som dansar så prestigelöst och vackert och så tänkte jag på hur mycket jag älskar er alla, ni vet vilka ni är.

Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid?

Avslutningsvis:

Det måste gå att älska och leva jämlikt. Det måste gå att befria kärleken från skitpatriarkatets fängelse. Det måste få vara så att kärleken är det största, som står över allt. Det som möjliggör förändring. Det som får människor att vilja gott.

Och en liten idolbild:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s