Sömnlöshetens bojor

Ligger å gråter i soffan. Lo som sovit så bra i sin 120 cm-säng vaknade inatt och gick över till mej. Fine, det var ju också tanken, att det skulle vara smidigare då hon vaknade o kände att hon ville sova i min säng.  Men så började hon snarka. Och då var det förstås kört för mej, trots öronproppar.

Nu när jag ligger i soffan så hör jag hennes enorma snarkningar trots mina öronproppar, fortfarande.

La upp extra-kuddar under hennes huvud så att hon nästan satt och sov, men inte hjälpte det.

Jag står typ inte ut, jag får aldrig sova ordentligt av än den ena anledningen, än den andra och det som är jobbigast att hantera är känslan av att jag måste ge upp, jag måste acceptera att jag inte KAN eller FÅR sova, så är det bara. Jag kan lika gärna ge upp helt och hållet.

Men jag står inte ut med dagar då jag känner mej som en zombie, då hjärnan befinner sej i ett mellanläge mellan avstängd, sovandes och hyper-reaktiv. Jag står inte ut med att vara så bisarrt trött att minsta lilla snedsteg i livet gör tt jag bryter ihop. Jag står inte ut med att jag pga trötthet förlorar humöret hela tiden och är en urusel mamma.

JAG HATAR MIN OFÖRMÅGA ATT KUNNA SOVA DÅ DET LÅTER OMKRING MEJ! Jag har aldrig känt sånt starkt hat inför något hos mej själv. Det känns som om jag är fast i ett jävla träsk av lättväckthet och hur jag än försöker ordna mitt liv så hjälper det inte.

Öronproppar är fantastiska men de stänger inte ute allt och jag är också väldigt tillvänjd på dem. Dessutom har jag haft dem så mycket så jag klarar inte längre av att ha de stora i öronen, det trycker och gör ont, så jag måste dela dem – göra dem mindre effektiva, men för att undvika öronont = huvudvärk & käkvärk, så krävs det.

Nu känner jag en längtan efter sömnpiller, men vet att det nästan vore farligt – om jag är däckad på farmakologisk väg, vem ska då reagera ifall Lo behöver mej?

Jag står inte ut med hopplösheten om sömn, hopplösheten om att känna mej utvilad, hopplösheten om att äga mitt liv, att äga min kropp. Och att jag snart ändå måste kliva upp och elda, fodra, få upp Lo, komma iväg till förskola och jobb, ursäkta mej på jobbet för att jag måste vabba idag igen (tandläkarbesök) och ångesten och skammen det för med sej, ha ångest över att klara av tandläkarbesöket med barnet trots bultande huvudvärk och trötthet, kanske ha lite ångest över körandet med bil (det är farligt! men oundvikligt!!! att köra, trots att jag måste kämpa emot sömnen varannan sekund, eftersom Lo sitter i baksätet och ändå skulle bli vansinnig om jag stannade för att slumra en stund) och sen ”stå ut” resten av kvällen innan ännu en sömnlös natt börjar (?).

Jag vill inte vara med om den här dagen :(. Inga andra dagar heller, för den delen. Hur ska jag stå ut?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s