skrattbarn

Ibland då jag känner mej så less på föräldraskapet så drabbas jag av stora skulden – för att Lo är ju egentligen värsta finbarnet. HON är ju ingen särskilt besvärlig unge, hon är snäll, gullig och duktig. Det är verkligen inte HENNE jag är less på. Men jag känner ändå skuld.

 

Nå, idag så hade det kommit massa snö och vi kom hem i ganska vettig tid, ca 15.15 – min favvotid att komma hem. Så mellan varven av eldning och fodring av Hjärtat så letade jag reda på Los pulka. Och så lekte vi lite. Lo åkte och jag drog, upp och nerför diken och hon skrattade konstant, helt upprymd och glad bara på det sätt som Lo kan vara glad och skrattig på. Som att hon är begåvad med en förmåga att känna sej helt exalterad och upprymd över bara det faktumet att hon blir dragen i en pulka längs en lite gropig väg med ett lager pudersnö på. ”Wow! HAHAHAHA! Mer!” Skriker hon och bubblar väldigt motiverande (det är tungt att dra kids uppför och nerför småbackar så lite förstärkande barnskratt behövs).

Och det var ett sånt där tillfälle av fin samvaro som jag uppskattar så mycket :).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s