Tömkörning!

Tömkörde Hjärtat idag! Mycket länge sedan sist. Det har kommit mer snö så äntligen kändes underlaget hyfsat pålitligt för lite lugn tömkörning längs skogsvägen.

Lugn och lugn… Hjärtat var en mespropp första 500 m, undrade om han inte kunde få vända tillbaka, sedan började han sakta men säkert frusta lite och få in drivet framåt, sista 500 m innan vändplatsen kunde han inte skritta längre ;).

När vi vände vid vändplatsen så blev det turbo i rumpan på honom en stund och han bjöd på GRYMT tramp. När han sätter den sidan till så är han som ett kraftpaket. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mej till hans piafferande – att be honom skritta var ”en lögn” (omöjligt) men jag tänker också att det är superkasst ifall han får för sej att det är eftersträvansvärt med det där hetsandet.

Jag valde att gå emot ”min vanliga reaktion” (att inte göra så mycket alls utan mer vänta ut honom) och uppmuntra honom till att trampa – och jobba med lite öppnor och även små växlingar mellan ”på stället” och lite mer framåt. Samt upp i trav.

Vilken fantastisk ponny han är! Jag skulle vilja ha ”tillgång” till den där energin och kraften annars med. Men hur?

Nåväl. Sen ville jag faktiskt gärna att han skulle skritta. Han lugnade sej betydligt efter första 500 m hemåt, men skrittade inte.
Först blir jag less för varenda häst jag haft, förutom Trollfuxa (men också hon, litegrann), har varit så här: turbo-taktande och ”oförmåga till skritt” särskilt på hemvägen på skogsturer. NÅT är det jag gör fel!

Nu upprepade jag det mönster som jag alltid upprepar; jag tar i honom, han bryter av till skritt, jag ger eftergift och han går upp i trav igen. Men idag fick jag den här lilla insikten att det här är ju inte inlärning: om han ska lära sej nåt av ”tryck-eftergift” (mitt försök till negativ förstärkning) så måste ju ”undvikandet av tryck” vara tillräckligt förstärkande för honom. Och UPPENBARLIGEN ÄR DET JU INTE DET! Eftersom mönstret bara idag upprepade sej säkert 100 gr på en kort sträcka – dvs han taktar, jag tar i honom, han börjar skritta, jag ger eftergift, han börjar trava/takta, jag tar i honom, han börjar skritta, jag ger eftergift.

AHA! Helt enkelt. Att jag tar i honom så att han bryter av till skritt gör honom ingenting 😉 – det är iaf ingenting han vill undvika (genom att fortsätta skritta), iaf inte mer än han vill trava.

 

Hur dum får en vara, som aldrig reflekterat över detta förut?

 

Flingan (en tidigare häst) fungerade väldigt bra med att jag gjorde halter då han gick upp i trav. Dvs han taktade – jag bad om halt – skrittade o om han gick upp i trav igen – bad jag om halt igen. Ibland behövde jag be om 4-5 halter men sedan skrittade han i princip alltid. Han ville FRAMÅT och att bli hindrad från det räckte för honom?

DET funkar verkligen inte med Lejonhjärta. Har jag otur leder det mer till ett capriolerande russ som står på stället och sparkar bakut.

 

Idag tänkte jag då att okej; jag gör som ridskolebarnen och en hel massa andra ryttare (tror jag?) – jag håller in honom konstant. Inte för att han lär sej nåt av det, men för att han iaf får lite paus för musklerna. Och han verkar ju uppenbarligen inte ha nåt problem med att jag förhåller (utan eftergift) i tömmen (han tömkörs på grimma).
Men en blir ju så förbaskat trött i armarna av det. Men så visade han intresse för att äta blåbärs/lingonris i vägkanten och jag tog tillfället i akt och ”använde mej av riset” som förstärkare.

Wiho! Först bara några steg – sedan fick han smaska lite ris – några steg skritt i gen – mer smaskande av ris. Ökade sträckan (kriterierna) lite successivt och det verkade som om han hajade grejen – ett par gånger såg jag hur han ville flexa över i trav men hejdade sej o fortsatte skritta- varpå jag kunde ”tillåta ris-ätande” (belöna).

 

Ju närmre hem vi kom desto mindre intressant blev riset dock och desto mer intressant blev det att KOMMA HEM SNABBAST MÖJLIGAST, så då fallerade förstärkandet, men då var han mycket lugnare och gick bara upp i trav ett par gånger – och då funkade det med ”tryck-eftergift” för att han skulle skritta längre sträckor igen.

 

Heja oss o så himla perfekt att det var så lagom med snö.

Sen fick Hjärteponnyn gå ut i HELA VINTERHAGEN i några timmar. Först blev jag lite tårögd för det första han gjorde var att gå längs den lilla stig vi går från hans lilla hage till ligghallen varje dag. När jag försökte leda iväg honom så sprang han tillbaka dit. Då tänkte jag att jag en gång för alla har ”skadat” hans psyke med hans ”hållning” (liten hage, ingen ”frihet” att upptäcka världen etc), så att han inte längre ens uppskattar stora ytor. Precis som typ ALLA tamhästar jag träffar. Jag brukar kalla det ”tamhästskadad”. De gillar tryggheten i den där lilla världen som människorna satt dem i, och kan inte ”tänka utanför boxen” (bokstavligt talat), inte ens då de får möjlighet att leva ut alla sina naturliga beteenden med enorma hagar (jag ser det varje sommar på beteshästar som kommer hit), och det är ju så sorgligt.
Men sen när jag skulle ge honom lite middagshö så var han i full färd med att undersöka en av åkrarna, och då jag kom ikväll för att ta in honom så var han svårhittad och till slut kom han travande genom skogen med världens lyckligaste min på ögonen. Jag hann också se små russhovspår (och en färsk bajshög) typ överallt i hagen innan, då jag gick och ”letade” honom.
ÅH, vad jag älskar den där ponnyn! Han har en sån fantastisk personlighet och själ.

Glad att jag delar livet med honom :).

Annonser

2 reaktioner på ”Tömkörning!

  1. Men kan det inte vara ett naturligt beteende för ett flyktdjur som tillåts välja? Spec ett ensamt flyktdjur eller i en ny grupp? Att vilja hålla sig inom trygga ramar? Mina tar lovar ut i stora hagen, men återvänder regelbundet till tryggheten i skogen eller ligghallen för att sedan traska ut igen på stora ytorna. Tänker att vilda hästar ”tvingas” ut på ytorna för att söka föda men kanske helst hade stannat i välkända ”kvarter” för säkerhets skull och för att kunna vila och inte hålla koll på alla faror. Tänker att mkt ”naturligt” beteende är frammanat av att de svälter ihjäl annars. Typ elefanter som vandrar miltals i naturen. I fångenskap tycks de gärna stå och softa i timmar i stället nära maten även om de har möjlighet att gå. Den naturliga latheten liksom.

    1. Jag tänker absolut att det är en samverkan mellan hästars naturliga strävan efter trygghet, och hur deras liv varit.

      Detta grundar jag helt enkelt på att jag ser så stora skillnader på hästar som likt Lejonhjärta haft ett väldigt obegränsat liv som ungästar. Det vill säga gått i stora grupper med många olika, andra hästar – i stora (VARIERADE!) hagar och till stor del haft sina grundläggande behov såsom tex födosöksbeteende tillgodosedda.

      Dvs hästar som fått en så naturlik tillvaro som möjligt när de var 1-2 år.

      Och så de hästar som stått med få andra hästar (ofta vuxna hästar som haft exakt samma uppväxt!), i små ovarierade hagar (platta gräshagar), blivit utfodrade ”med en bal i hagen” eller möjligtvis med begränsade högivor – som ligger i ”varsin hög” till de hästar den går med.

      De blir verkligen BEGRÄNSADE i sitt tänk av det – resten av livet!

      Och jag hävdar också att det finns ett ”fönster” fram tills att de är ca 2-3 år, innan de förfaller till den här sortens tamhästbeteende. Efter det är det VÄLDIGT svårt att ändra.

      Hjärtat är ju verkligen min urbild av ”sunt hästpsyke”. Visst handlar det lite om personlighet, men jag tänker att det är personlighet i kombination med möjligheter (särskilt då han var ung).

      Sätt honom i en stor, varierad hage så kommer han inte ”hänga vid grinden”, han går på födosök omedelbart. Kanske är det för att han första halvåret gick med 50 ston & 30 föl på såna enorma ytor, och alla stona är såna som är uppväxta mer eller mindre ”vilt” – kanske har han lärt sej genom att iaktta, att leta rötter, ris etc. Jag vet inte.
      Kanske samverkar det också med att jag är så anti ”servera maten i en hög”-tänket. Hästar har ju ett behov av att söka föda – de mår bra av att LETA sin mat, använda sin näsa. Då han var 2-4 år så spred jag höet över hela hagen (4-5 ha) i små. små tussar var 20:e meter. Alla mål såg ut så. Alla hästar gick och petade och plockade och letade konstant. Om de inte letade upp bästa ”sol”-platsen i hagen.

      Det värsta jag upplevt vad gäller ”tamhästskadade” hästar var förrförra året då jag hade 9 hästar på bete. Betet är ca 12 ha stort. Alla år tidigare som jag haft beteshästar, har det alltid funnits ett visst antal unghästar i gruppen ELLER Lejonhjärta. Men inte detta året, nu var samtliga hästar i åldern 9 och uppåt.
      De här 9 vuxna hästarna spenderade första 2 veckorna på EN ENDA åker (samma åker som vattenkaret stod på) – nån eller några av dem gjorde små korta ”utflykter” ut i den ”stora läskiga hagen” (alltså det är en ENORM HAGE FULL MED MAT!) men det slutade alltid med att de vände och galopperade i full fart tillbaka till den där trygghetsåkern.
      Den åkern var ungefär så stor som ”vanliga” hästbeten brukar vara, så det var väl därför denna hög med vuxna tamhästar tyckte att det kändes bättre att hänga där.

      Efter 2 veckor var den åkern mest en lersörja, men ALLA 9 hästar fortsatte att hänga där! De VÅGADE sej inte ut i resten av hagen – trots att där fanns enormt mycket mat. Istället gick de i leran och ”plockade gräsrötter”.

      Helt sjukt om du frågar mej! (och händer aldrig ifall det finns ett antal unga hästar i en grupp, eller om Lejonhjärta finns med – eftersom han med sin ”upptäckarglädje” brukar locka de mest ”tamhästskadade” hästarna att utnyttja mer av hagen).

      Till slut flyttade jag vattenkaren så att de stod på ett ”oattraktivt ställe” (uppe i skogen där det är ganska trångt och besvärligt att ”hänga” och ffa långt till MATEN = gräset) och då började de sakta men säkert upptäcka de ”avlägsna” hörnen av hagen, men det var ju av rent tvång – för att få i sej vatten och gräs så MÅSTE de utnyttja hagen.
      De utnyttjade inte hagen av rent ”naturligt driv”, vilket jag tycker är otroligt sorgligt, eftersom jag ju sett att tex Lejonhjärta, Tjaldur och Flingan (som jag hade innan och både hade gått i stora hagar med mycket kompisar under hela sin uppväxt), och även Mourven som bodde här (levt vilt i Camargue fram till 3 års ålder), har ett naturligt överlevar-driv som gör att de automatiskt – i en stoooor, ny hage börjar kolla in domänerna, letar det bästa käket och de bästa ställena att sola på, de bästa ställena att hänga på vid blåst etc och stor del av tiden spenderar på helt olika platser i hagen….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s