Utebarnet

Läste igen ett inlägg jag skrev om mitt barn som inte vill vara ute. Det är en lögn. Hon vill visst det. Idag har vi varit lediga ihop och varit ute i flera omgångar. Lekt, gjort sånt som måste göras -tillsammans, lekt lite mer, jag har bråkat på henne för att hon stör Texas-träningen – vi har kompromissat så att hon stått nära mej (så hon inte kan störa eller vara i vägen, men är ”med” ändå) då vi tränat, vi har varit på en promenad hela vägen in i byn och hon har gått och åkt om vartannat, trots att det är glashalt.

Summa summarum är att jag tror en hel del av hennes motvilja är och har varit en motreaktion på min stress, min frustration över att ha tidspress, då jag kommit hem från jobb kl 17, huset har varit kallt, inget att äta, hästen måste ha mat, barnet måste ha mat, barnet måste ha kvällsfika, barnet måste isäng, jag har sovit för lite/för dåligt och är dödstrött redan i bilen (farligt trött – dvs håller på att somna, men kan inte stanna o vila för kiddot tillåter inte att jag sover då hon är vaken, i bilen – förstås).
Det är då hon blir som ett gnälligt monster att ha med sej ute…

Surprise!

Nå, njuter såhär på nattkvisten av dagen idag som var väldigt fin.
Senaste tiden (/dagarna) har varit hyfsat konfliktfria, det är så häftigt. Jag tycker att jag hanterar de få konflikter som blir, mycket bättre, då vi inte har konflikter hela tiden. Konflikter hela tiden gör mej till en sur, avståndstagande mussla…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s