Underlag, mål o pepp

Nu är underlaget äntligen ok på sina ställen = kan jobba ordentligt med Hjärtat igen.

I måndags hade vi en medryttaraspirant ute. Jag bedömde att personen var rätt okunnig men Hjärtat var tålmodig och duktig. Dock tänkte jag att om detta är vad jag har att välja på så kan jag nog lika gärna rida honom själv. Visserligen är jag lång – för lång – men viktmässigt skiljer det inte så mycket o framförallt är (nog) min vikt lättare att bära på eftersom jag är lite säkrare i sadeln. Samt har mindre rumpa så jag faktiskt ryms bra i sadeln o inte hamnar i bakvikt…
Ja, o så det faktum att jag vet hur jag vill ha det utbildningsmässigt av ponnyn o att det krävs rätt mycket känsla o kunskap för att få till det på ett bra sätt. Han är ju väldigt ny i spelet o har tex lite bristande framåtbjudning vilket gör honom lite vinglig, i kombination med att han är superkänslig för tygeltag (tänk vingel – styrning/överstyrning – styrning/överstyrning tillbaka – mer vingel), klurigt för ”nybörjare”. Glatt noterade jag att hans fluffskritt kommit tillbaka.

Sedan verkades han, o tyvärr råkade verkaren o Hjärtat lite i luven på varandra o jag vågade inte säga ifrån o det kändes piss efteråt. Svårigheten är att personen är väldigt lång o gärna vill hålla Lejonhjärtas hovar mellan sina ben, men han tycker verkligen inte om det, jag bedömer det som att det faktiskt gör lite ont eller är lite obehagligt när han måste vrida ut sina korta ben så mycket.
Så efter det besöket har jag o han övat rätt mycket på hovslagarställning, med klicker, o jag funderar på om jag måste byta hovis. 😦 Känns sådär, jag tycker det är svårt, de flesta hovisar har så kasst humör…förutom min tidigare, men han åker ju egentligen inte ut längre.

I förrgår tömkörde vi en vända till Fängelset (de i stallet kallar vägen Fängelsevägen). Sedan ut längs gångvägen bredvid Kolbäcksvägen tillbaka in mot Ersboda och stallet. Så himla annorlunda vårt liv blir nu. Stadsliv! Hihi. Hjärtat tycker att vägbrunnar är skitläskiga! Alltså de med galler där vatten rinner ner. Eftersom han reagerade på en vägbrunn som var gömd i snö så gissar jag att det är ljudet han tycker är lite konstigt. I övrigt träffade vi på allt möjligt o han skötte sej väldigt fint. Jobbade mycket med att han ska behålla skritten på hemvägen (nu med klick + godisbelöning vilket fungerade toppenbra) o att han tjänar karameller på de mer udda grejerna som tex en förskolegrupp som mötte oss o byggarbete vid ett lägenhetshus. Vi hittade en gammal snötipp som gav lite nyttig backträning också.
Hjärtat var som ett popcorn o bjöd på flera ”stegringar”/levader då han trampade ner i lite djupare snö o som reaktion på det ”satte sej” och tog ett skutt framåt. Visserligen är det inte bra att han gör sånt ifall han ska bära på barn i framtiden, men nörd-jag gillar att se att det finns i honom. Jag har alltid tänkt att han är en levadör, så den målbilden finns där.

Igår jobbade jag honom på långa tyglar på ridbanan. Den är lite isig men isen är mjuk o går sönder o det funkade bra för Hjärtat, lite sämre för mej. 😉 Jobbade honom på tränsbettet och upplevde tyvärr att han blev lite väl störd vid ett tillfälle, trots att jag försöker vara så fin som jag bara kan i handen o vi bara jobbade i trav med en ganska stor ram. Jag söker ju att förstärka ”kontakt”, men blev osäker efteråt o tänker att hans självvalda kontakt (som är extremt minimal) måste bli min riktlinje. Bara att mänskliga kroppen knappt är kapabel att behålla den så fin hela tiden o att det är mer ”praktiskt” ifall han faktiskt kan möta upp handen liiiite mer. Nåväl. Hans tänder ska kollas i nästa vecka så vi ser väl om munnen farit illa. Kanske ska Hjärtat helt enkelt aldrig ha bett. Vi jobbade iaf med lite öppnor i skritt o trav, jag försöker förstärka ”storlek” i gången o en friare form (upplever att han vill flexa för mycket i nacken), jobbade även en hel del med växlingar mellan viktförskjutning bakåt och den större ramen. När han vill flexa lite väl mycket alternativt bli lite för låg är det så sjukt praktiskt att jag har en ljudsignal som ber honom att ta upp sitt huvud – värsta tipset till alla jag känner, men jag vet att hästfolk rent allmänt är skiträdda för att be sina hästar att LYFTA huvudet och ha huvudet HÖGT. Skitdumt om du frågar mej! Vill hellre ha huvudet högt än lågt/bakom lod, om vi nu ska prata om hur ”fel” olika ”felställningar” blir. Nu jobbar jag ju asmycket med kvaliteten då han lyfter upp sej fram – det hänger absolut ihop med en ökad tonus baktill – en viktförskjutning bakåt – och jag jobbar också med kvaliteten utifrån hur han lyfter sej mellan bogarna så han också jobbar med stabiliserande muskulatur, men igår insåg jag att det var väldigt praktiskt då han blir lite för låg, att kunna använda rösten istället för bettet/tyglarna, för att be honom balansera om sej. Då han tar upp huvudet är det också en annan femma att be honom söka sej framåt igen, men på ett mer hälsosamt sätt.

I jobbet med växlingarna så rör vi oss i kanterna av tramp och mot passage, embryona finns där. Men för att vi ska få nån riktig kvalitet i samlingen så behövs mycket mer tonus hos honom o jag tycker det är lurigt att be honom om ”lite mer” utan att det blir ”press”. Därav jobbar vi ju mycket med det han bjuder på spontant. Det känns mycket bättre, men ser tråkigare ut ;).

Idag har jag formulerat ett nytt mål för våren: då ridbanan tinat fram ordentligt så den lämpar sej för linjobb, så kommer vi börja jobba med galoppen på liknande sätt som vi jobbat med traven. Dvs jag kommer försöka shejpa fram det. Det stora problemet idag är att jag behöver ”driva” honom så mycket in i galoppen o att det ger en dålig utgångspunkt, dels börjar han nästan alltid galoppen med lite skruttibangbangande pga drivningen, o dessutom så går det för fort o är för obalanserat för att det ska vara konstruktivt. Jag hoppas att jag ska kunna tänka precis som med traven, men frågan är hur bra Galopp-kommandot egentligen sitter? O VAD som enligt honom ÄR galoppkommandot? Jag vill ju gärna tro att det är ”Ga-Lopp!” men det kan nog vara ordet + drivning + tjohejpepp ;). Målbilden i mitt huvud är min Flingan som var otroligt befäst i ”Ga-Lopp” vilket gjorde galopperandet under ryttare väldigt smidigt i början, då han liksom fattade galopp ”i sömnen” då han hörde ordet.

Slutgiltiga målet med det jobbet är att han ska kunna röra sej på en volt i ”småbarnsvänliga” gångarter. Alltså även i galoppen. Att Lo ska kunna sitta på honom och galoppera, då han linas!

Idag kommer medryttaraspirant nummer två. Hoppas det känns bättre med denna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s