Tankar kring flex i nacken

Många funderingar idag då jag provade ett annat bett på Hjärtat under långa tyglar-passet.

Tandläkare S kollade lite på hans bett då hon var ute o kollade på tänderna för några veckor sedan, o då pratade vi om att jag kanske skulle prova ett annat tredelat än det jag har.

Vid rensandet i stallet har jag insett att jag redan hade ett sånt, o att det var det bettet vi använde då jag bytte till det nuvarande – alltså det bettet som han inte gillade lika mycket som det nuvarande.

Men jag tänkte prova igen, kanske går det bättre nu? Men så fort han fick det i munnen började han dra upp det o ”bita” på det. Det gör han inte med det andra, o jag vet inte riktigt vad främsta skillnaden är. Ska fråga tandläkare S vid tillfälle. Dock provade jag jobba honom på det här bettet idag i alla fall.

 

Och under passet som följde funderade jag mycket på det här med hur en kan lära en häst att förhålla sej till ett bett, och varför vi vill att den ska förhålla sej till bettet på det viset. Väldigt ofärdiga tankar, men klickerträningen har gett mej en annan struktur i att fundera på beteende o signaler.

 

Hjärtat gillar inte tryck i munnen särskilt mycket. Alltså finns säkert tusen olika anledningar till varför det är så, men faktum kvarstår att han reagerar ganska mycket på bett. Med en fin hand så kan han acceptera att ha bett o även acceptera att bettet ”inverkar” (dvs att jag försöker röra det o vill få respons från honom på det) men det är med mycket ”skolning” (som jag vill kalla det men är osäker till det ordet nu) som vi kommit dithän, dvs väldigt försiktig träning att han ska kunna ”möta” handen och vara med handen lite.

Men: han flexar gärna rätt mycket i nacken vid inverkan i munnen. Det här är ju något som väldigt många – alla (???) – ryttare tycker är önskvärt. Dvs att hästen ”ger efter” vid förhållning o flexar. Den ”går på tygeln”. Jag har mer och mer börjat känna mej störd på det här intresset för nackflexen. Det finns inte bara hos tävlingsdressyrfolket utan även hos akademiska ryttare.

Jag VET ju så väl hur i princip OMÖJLIGT det är (för mej) att rida på en häst som möter all inverkan i munnen genom att flexa i nacken. En tappar all kontakt med överlinjen – och i ärlighetens namn är nackpositionen totalt wasted om en inte via nacken får kontakt med BAKBENEN. Det är i bakbenen som magin sker, på en hästrygg.

Och hur får en egentligen kontakt med bakbenen? Varifrån kommer den här totala fixationen på nackflexen?

Som varande sjukgymnast och biomekaniknörd så tycker jag faktiskt det är lite skumt. Jag håller med om att en vag nackflex är en förutsättning för en god ryggradshållning, o ryggradshållningen är A o O för ridhästen o dess bärighet. Men långt viktigare än den här lilla nackflexen, för en ridhäst, är hur den reagerar (eller inte reagerar) på de sätt ryttaren har att inverka på den. Om vi nu vill rida och så att säga kommunicera med hästen o ge signaler för att tex kunna öka bärighet och styrka i bärigheten. Detta borde faktiskt vara alla ryttares mål: ska vi rida på våra vänner hästarna bör vi ta ansvar för att de klarar av det fysiskt (o mentalt…).
Och vår hand – o bettet i andra änden av tygeln – är ett av de sätt vi har att kommunicera med vår häst. Det är ett väldigt ”fint” verktyg, i alla fall brukar det pratas om det på det sättet, o jag vill hålla med – det är ett verktyg där jag kan använda otroligt små ”signaler”. Antagligen för att bettet har en så stor potential att skada… (hemska tanke)

Hursomhelst: funderingarna idag: Lejonhjärta vill gärna flexa i nacken då en tar i tygeln. Eftersom jag utbildar honom med målet i sikte att han ska kunna ridas av barn och personer som håller på att ”lära sej” rida, så vill jag göra signalerna så tydliga o enkla som möjligt för honom – för att det inte ska GÅ att ”förstöra” honom eller ”göra honom illa”. Skitsvårt, men inte omöjligt. Det finns massa småponnyer därute som lär barn rida utan att fara särskilt illa av det, enligt mej.
O i hans nackflexande vid bettinverkan ryms en liten oro: oron att han ska bli en häst som undandrar sej all inverkan från bett på ett sätt som är extremt svårt att träna bort, genom att vika in näsan mot bringan. Många hästar som har lärt sej detta sätt att hantera bettinverkan kommer aldrig få en bra ”Sökning till handen” och därmed vara otroligt svåra att förändra formen på. O utan att kunna förändra formen via handen blir det en faktor mindre att räkna med då en vill få kontakt med bakbenen.

Som varande ryttare sedan typ 8 års ålder så har jag svårt att vänja mej av med små, små förhållningar som syftar till att just ”få eftergift”. (trots att jag inte riktigt ”köper” att nackflex är viktigt) Och på Hjärtat är det väldigt förstärkande eftersom han hittills bjuder på en väldigt trevlig form ”i eftergiften”. Lite svårpåverkad men han känns o ser ganska fin ut för ögat. (Svårpåverkad är för övrigt det värsta läget jag vet som ryttare, hualigen!!!)
Men han UTBILDAS ju och utbildning sker i steg. Vad är viktigast för Lejonhjärta i hans utbildning just nu?
Jo att han lär sej att kliva på genom kroppen och sträcker ut sin överlinje och vara kvar i balans och bärighet i kroppen. En del av detta handlar om att han måste sträcka ut sin hals – inte flexa den. Jag vill egentligen ha mer STRÄCKNING i nacken, raka motsatsen till nackflexen faktiskt. Jag vill ha FRAM hans näsa och att han sträcker ut sin hals i all sin längd. Och jag vill att när han inte sträcker ut sej max, så ska han korta ihop sej – sin hals och sin kropp (för det gör alla hästar då de samlar sej, samling handlar om att ”samla ihop kroppen på en mindre yta”), på ett sånt sätt att hans näsa stannar FRAMME och hans nacke fortsätter vara EXTENDERAD.

Eftersom han är den häst han är vet jag att det lilla ”nacklåset” (ni som hållit på med yoga fattar kanske vad jag menar) kommer finnas där ändå.

Så därför har jag experimenterat en del med att han faktiskt ska ”möta upp” min hand med NÄSAN FRAMME o NACKEN EXTENDERAD vid inverkan. Detta ger ett större ”motstånd” i min hand o framförallt har han i dagsläget inte den SNYGGASTE formen då han gör det. Jag har fortfarande inte bestämt mej för om jag är på rätt väg, men det är väldigt roligt att jobba med detta med hjälp av R+. Han har snappat upp vad jag önskar på bara ett fåtal klick.
Jag klickar helt enkelt för att han söker sej TILL handen, istället för ”undan” den (vilket ligger närmare till hands för honom). Söka sej till handen är ett uttryck som det slängs med lite här o var i hästsammanhang men som jag sällan hört någon analysera i detalj. Vad menas egentligen? Vi vill gärna att hästen ska söka sej TILL handen ibland – och ”från” handens inverkan (eftergift) ibland. Jag tror att förvirringen för oss båda blir mindre ifall vi börjar fundera på hur detta känns för den relativt outbildade hästen. Kan det bli tydligare? Vad är viktigt då vi utbildar en häst att bära en ryttare väl?

Då jag jobbar honom på långa tyglar upplever jag dessutom att det här med sökningen till handen är så sjukt mycket viktigare. Speciellt då han är en häst som gärna flexar sej ”undan” från kontakten i munnen – då en rider kan en i dessa lägen ibland rent mekaniskt LYFTA hästens näsa och huvud genom att höja sin hand. Då inverkar bettet uppåt i mungipan och hästen kommer behöva lyfta sin näsa framåt-uppåt för att komma undan trycket. Då kan en få fram näsan igen o få en bättre form. (Obs: sökningen TILL handen saknas dock fortfarande.)
Men då jag jobbar Lejonhjärta på långa tyglar är det väldigt svårt att göra ”uppresande” tygeltag. Jag går relativt långt bakom honom o har långa tyglar som oftast ligger längs hans sidor fram till hans mun. Lyfter jag mina armar kan jag på min höjd få upp inverkan i bettet i samma höjd som en vanlig lågt hållen ryttarhand. Och eftersom det är såhär jag är förpassad att utbilda honom så måste jag tänka ”Vad krävs för att jag ska kunna utbilda honom bäst?”. En nyckel har varit att lära honom ett ljud som betyder LYFT HALSEN OCH HUVUDET. Smartaste grejen som alla borde lära sina hästar, men som verkar bjuda emot många. Herremingud, det är ju så DÅLIGT ATT HÄSTEN LYFTER UPP SITT HUVUD. (GAAAAAAAHHHHH säger jag åt det!!!)

Den nyckeln jag leker med nu och som jag skrivit hela detta långa inlägg i funderingarna kring är alltså att lära honom att söka sej TILL handen. TILL inverkan i bettet. Dvs att han ska leta efter kontakten till handen. Detta innebär att jag måste försöka eliminera mina försök att få honom att ”dra sej ifrån” handens inverkan i bettet (eftergift). Dessa försök är till stor del omedvetna, inlärda under lång tid. Jag vill helt enkelt inte att Lejonhjärta ska ridas PÅ tygeln – utan TILL tygeln. Med R+ händer det mycket o vi ser väl var vi hamnar i slutänden. Idag fick jag en liten fundering kring svårigheterna att styra gångarterna ”neråt” via förhållningar då vi gör detta jobb: han ville gärna gasa på lite väl mycket ”mot” handen o hur gör en då? Hjärtat vill ju gärna undandra sej inverkan från bettet så idag jobbade jag mest med att kunna be honom om ett lugnare tempo samtidigt som han stannar kvar med samma kontakt i handen och samma ”sug till bettet”: något han gjorde riktigt fint, men som kanske är svårare på andra hästar.

Det var superkul. Det här var bara en av funderingstrådarna som väcktes. Den andra rör vinkling i leder o touchering o hur inlärning av touchering egentligen kan göras – vs hur jag faktiskt gör i dagsläget. Den inre konflikten, kan den funderingen kallas. TBC, kanske.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s