Allt jag velat skriva om.

Den senaste veckan har jag velat skriva om N-ordet i Pippi o att folk blev upprörda över att det skulle tas bort (!), jag har velat skriva om Björn Söder som andre vice talesman i riksdagen o att samma människor INTE blev upprörda över detta (GAH!!!), jag har velat skriva om Dr Sophia Yin – känd beteendevetare o veterinär som gjort mycket för att förändra synen på samvaron med djur o hur en kan lösa ”aggressions”-problem – som hängde sej själv i sitt hem 48 år gammal, jag har velat skriva om min egen psykiska ohälsa o att ny läkare nosade upp ett nytt spår och nu skickat remiss om nån sorts utredning av en annan, antagligen mycket mer trolig diagnos o att det inneburit att min värld mer eller mindre vänts upp och ner, jag har velat skriva spaltrader om sjukdomen som läkaren verkar övertygad om att jag har, jag har velat skriva om hur min tjej står så stadigt med mej i den här stormen som rör sej inom mej, samtidigt som hon kämpar med sitt, att jag aldrig upplevt en sån här närhet i nån mänsklig relation och att jag saknar ord men att det inte spelar nån roll, jag har velat skriva om hur relationen till en häst som jag känt sedan den var ett halvår och den nu är 9 kan fördjupas och förstärkas tack vare nya små nycklar vi fått på kurs, jag har också velat skriva om funderingarna kring att utöka familjen med en till fyrbent vän och att funderingarna gett perspektiv till vovven som finns i min familj nu o hur fantastisk han är (och blivit!) när han rör sej tillsammans med mej i stadens rum, bredvid cykeln, tillsammans med mej på kvällsrundor, i stallet, tillsammans med hästarna, i mitt hem, i andras hem, och funderingarna på om någon hund någonsin kommer kunna ta hans plats?

Och nu har jag i alla fall snuddat alla dessa grejer så istället för att skriva mer så cyklar vi till stallet o tömkör en långtur i skogen med Lejonhjärta och Texas. Ikväll väntar besök på Socialize i staden tillsammans med tjejen o några vänner till henne. Jag är lycklig lottad o mitt i all denna lycka så finns en liten gnagande tanke, varför kan jag inte bara få känna mej lycklig nu när jag upplever kanske den finaste perioden i mitt liv? Varför ska meningslösheten överskugga allt? Och varför måste jag anpassa mej, dra mej undan, sova flera timmar om dagen, för att orka finnas till? Orka finnas till för de jag älskar så djupt?
Det känns orättvist.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s