Tankeregn

Hej: var på ett bedömningssamtal. På frågan ”Vad behöver du hjälp med?” så tänker jag oftast ”Tja, har jag inte kunnat hjälpa mej själv hittills så tror jag faktiskt inte ni kan hjälpa egentligen”. Men jag kom fram till att nåt som är ett springande behov hos mej konstant är att få reda upp i de här känslorna och tankarna. Att det kanske är det största behov jag har i livet. Att få dela känslorna och tankarna. Om det så är med en häst, ett träd, en terapeut, en livspartner eller nära vän. Eller facebook. Eller alltihop. Jag upplever att jag läker just nu, eller att jag kommit till ett läge där jag börjar acceptera mej själv, och sluta tänka att allt med mej är patologiskt. Det är okej att ha starka känslor. Kanske är det till och med det som är JAG? Det som gör mej. Kanske är det en av mina starkaste tillgångar som personlig egenskap? Om jag bara lär mej att ta hänsyn till konsekvenserna det innebär. Det är okej att brottas med triljoner olika tankar, att tänka snabbt, att spinna vidare i tankarna i ett helt ostyrigt spindelnät av associationer och erfarenheter och insikter och existentiella funderingar. Det är kanske också en av mina starkaste tillgångar. Det är kanske det som gör mej till den jag är. Men självklart finns det konsekvenser. Bland annat att jag behöver små vilor. Pauser. Sova en stund här, sova en stund där. Andra som är lite trögare i huvet och känslolivet kanske inte utmattar sej lika fort…?
Att jag så lätt vill tänka att det är patologiskt, att det är nåt FEL på mej, att jag måste göra nåt åt det, ja det beror ju på att jag har svårt att leva mitt liv som det förväntas av mej. Men idag börjar jag landa i att jag kanske inte har något annat val än att anpassa livet till mina egna behov: hur krångligt det än blir. Klart det blir konsekvenser av det. Kanske framförallt ekonomiskt. Men jag vill inte vara en spillra av ”mej själv” resten av livet.

Jag känner en tacksamhet som får känna så här just nu.
Jag tror att största anledningen är att jag träffat och spenderar sjukt mycket tid med en människa som är så sjukt bekräftande, som jag får ha så intelligenta och stimulerande samtal med långt in på nätterna (för långt!) och som är en perfekt blandning av att vara väldigt lik mej och att vara väldigt olik mej. Jag kan bli lite spyless på andras pariga hyllningar, jag har en så stor skepticism till sådant o tänker att folk gärna lurar sej själva, men faktiskt: min tjej är så sjukt fin. Och bra för mej.

Nu längtar jag efter henne här i sjuksängen (ps: Jag är psykiskt förkyld idag.). Att kunna känna längt är ett friskhetstecken så jag är glad att den här känslan är så stark. Längtan har ofta fått se sej besegrad av ångest tidigare men nu är ångesten snarare besegrad av ångesten. Tjoho.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s