Positive mental attitude

Alltså då jag träffade Julia blev PMA ett ord jag använder nästan dagligen. Hon är (eller var?) som en posterflicka för det där med Positive mental attitude. Lite lagom störande för en som mej som har lätt att börja klaga och ännu lättare att se dystert och hopplöst på omgivningen, framtiden och så vidare. Utvecklande också, så länge jag kan analysera min känsla av ”Men herrejisses vad positiv du är, sluta!” och faktiskt inse hur lite den där attityden som jag har gör för mej.

Idag på jobbet slog det mej att jag i min yrkesroll är helt smärtsamt ”käck” och ”PMA”-ig. Sjukgymnastyrket, särskilt på en plats som Intensivvårdsavdelningen där jag jobbar, kräver sin positivism. En del patienter bemöter mina hurrarop med ”Pffftt” av misstro, men då en varit nära döden så är det faktiskt värt hur många hurra som helst att bara ta sej upp sittandes på sängkanten, med hjälp av tre personer.

Jag finner det inte ens svårt eller konstigt att vara sådär käck på jobbet.

Sen kan det faktiskt dröja sej kvar till exempel då jag åker från jobbet till stallet. Och nu vill jag reflektera kring mitt senaste inlägg: det finns bra grejer med nuvarande plats också. Jag och Hjärtat har det hyfsat enkelt för oss att göra sånt vi gjort senaste dagarna, på grund av att vi är på den plats vi är.

För tre dagar sedan jobbade jag honom vid hand. Underlaget var hemskt överallt men vi hittade en liten plats på ridbanan där det var hyfsat jämnt. DET hade eventuellt varit en omöjlighet på många av de platser som jag skrev om i tidigare inlägget. På den jämna platsen på ridbanan jobbade vi vid hand, mest med ”slutor” mha spöpek. Har klickat detta och nu kan vi jobba med ”tagen bakdel” (bättre ord då det inte är någon bra sluta ännu pga inget fokus alls på böjningen) på små volter, tänk ocentrerade bakdelsvändningar. Jag älskar det faktum att det syns så väl på honom vad vi tränat uteslutande med positiv förstärkning, han är så jäkla kaxig då och tycker att han är typ världens smartaste som har kommit på det här braiga sättet att träna människan. Hihi. Tummen upp på det!

Igår var ridbanan mjukare. Visserligen fortfarande lerig som tusan men egentligen inget stort problem för Hjärtat, inte halkigt eller så. Och jag linade honom i geggan, han bjöd på jättefint framåt och vi kunde jobba med galoppen och att få ett framåtdriv i galoppen – och därmed lite flyt. Yay.

Och idag då solen lyste på mej då jag åkte från jobbet så tänkte jag att det var lika väl att åka om stallet och njuta av solen lite, och löshoppa Hjärtat på den nästan mjuka ridbanan. Alltid fint att löshoppa honom då han känns rätt trygg och stabil i detta nuförtiden – tack vare denna plats vi är på nu. Han vet vad som förväntas av honom och verkar tycka det är rätt skoj.

Nu ser jag framemot att det ska komma snö så att vi kan göra ännu mer skojsiga grejer. 😉

/Försöker med PMA.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s