Vad tänker du på, vännen?

Dessa dagar präglas av att försöka lära känna Hemi, att förstå vad som skrämmer henne, vad som får henne glad, vad som gör henne trygg, att vi alla i familjen ska skapa en relation med henne.

Det märkligaste som skrämmer henne är ljusfenomen, bland annat skuggor. När jag lägger mej här i soffan så blir det tydligen ett litet skuggmönster eller skuggrörelse i taket i vardagsrummet, från lamporna i det här soffhörnet tillsammans med mina fötter, och hon sneglar nästan alltid upp i taket då hon kommer till soffan. Idag stod hon också ganska länge och kikade ut då solen började kika fram genom diset som hade varit på morgonen. Det är faktiskt nästan så att jag funderat på om hon verkligen har fullgod syn, men det är ju inget någon har reagerat på innan och hon är veterinärbesiktad precis innan hon kom till mej dessutom. Däremot vet jag att hon hos tidigare människa har varit med om att ett gäng kids har kastat smällare mot henne och i samband med det har hon blivit rädd för gatulyktorna speciellt då det regnar eller snöar.

Nå, nog om rädslorna. Gör en sorts inklickningsprocedur varje dag nu i 5 dagar är tanken och det är så roligt att se attitydsförändringen. Varför har jag ej filmat? Så dumt! Men nu börjar den där tunga, lurviga svansen svänga lite försiktigt medan jag klickar och hon är på god väg att bli ett klickermonster som gärna vill ”få igång” leken igen. Kul, tycker jag! Ikväll försökte jag också passa på att träna Texas passivitet då jag tränar med Hemi, för det är ett jäkla sjå att få till träningen då båda hundarna vill vara med. Hur jag ska lyckas med att Hemi ska kunna se på när Texas tränas vet jag dock inte 😉 – det känns lite längre bort. Texas har ju redan ett ”default down” i sin bädd i köket, det beteendet är ju hans absolut säkraste inkomstkälla, så det känns ändå hyfsat enkelt att bara köra vidare på temat ”Störning” och att nuvarande störning är just att jag klickertränar Hemi.
Igår då jag o Texas gjorde några av hans kroppsmedvetandeövningar så roade sej Hemi med att försöka gnaga sej in i min godishand och så passade hon också på att vid ett tillfälle gå UNDER hans mage då det var tänkt att han skulle backa upp med bakbenen på en sittpuff. Haha, kaos?! Stackars Texas. Vi får öva. Eller i värsta fall stänga ute henne.

Det är härligt att få vara med om den här känslan av tillfredsställelse och glädje det ger när hennes annars ganska tunga svans hängandes ner mellan bakbenen kommer upp och viftas. Det går rakt in i hjärtat. Hon får verkligen ett helt annat uttryck då, kanske ett mer ”sant” uttryck? Då hon ser så himla valpig ut, lite goofy och liksom happy go lucky. Hennes vanliga uttryck är lite tyngre, väldigt stabilt, lugnt och litegrann av en gammal tanthunds. Jag tror inte hon är så tantig som hon verkar, egentligen…

Nu kom hon nära här med sin sovandning, korta små utstötningar. Jag känner hur en livslång kärlek håller på att växa fram för den lilla hunden… ❤

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s