Outnyttjad blogg ser jag.

Här har det tydligen stått stilla ett tag. Förlåt för det.

Den snabba uppdateringen:

Hemi går från klarhet till klarhet. O sen tog jag mej vatten över huvudet o tog med henne till en öppen träning här i Umeå-området och hon var helt blockerad av rädsla. Det var nog vårt största bakslag hittills. Egentligen inget oväntat bakslag men det tog lite hårt på mej att få det så tydligt för mej att saker jag TROR inte kommer vara så jobbiga för henne, kan bli det.

Vi var anmälda till nosework-kurs som började igår men jag fegade ur sista timmen innan och tog min supertrygga gamhund istället. Det var säkert ett bra val, men i efterhand tror jag nog att Hemi också hade klarat av kursandet ganska ok. Men det är ju svårt att veta.

Texas fick iaf glänsa o jag tyckte det var magiskt att vara på kurs tillsammans med min blivande fru. Hon fick agera doft-flyttare och det var väldigt praktiskt. O så kan hon observera o ser alla pinsamma fel en gör. Till exempel då en blir trött i huvudet… (ps. jag alltså. Texas är något mer uthållig men min trötthet påverkar honom ganska mkt eftersom jag blir lite babblig, håller inte fast vid mina inlärnings-strategier, tappar räkningen o ffa tappar tajmingen. ps2. ta pauser!!!)

Kanske finns det någon mening med detta också, jag var ju så peppad på kurs med Hemi, men jag o Texas behöver också aktivera oss, ju äldre han blir desto svårare är det att göra roliga grejer med honom. Han vill ju knappt gå promenader i skogen längre, om han får välja. Nose work o Rallylydnad är väl de grenar han fortfarande kan glänsa i.

Ja, det var den långa, korta uppdateringen om hundarna, det är mest hundar som cirkulerar i mitt huvud nu. Såpass att Julia uttrycker en viss SVARTSJUKA tom. Jag försöker mer roll with the flow eftersom jag vet att såna här perioder av stor pepp alltid går över. Allt vi/jag hinner lära mej på denna period kommer vara oss tillhanda då opeppen kryper på.

Det som jag helst inte skriver om, för att det är jobbigt, är att jag o Julia var med om ett missfall för en tid sedan. Julia bar den lilla personen i magen, men en natt kom den ut. Och som ickebärande partner så var kanske det jobbigaste med alltihop att graviditeten aldrig hade känts så riktig, förräns jag fick se den lilla blodkoagulerade klumpen som var vårt blivande lilla barn, ligga i Julias hand. Det var då jag insåg att det här var ju på riktigt. Det var ett barn på väg. Vi skulle bli föräldrar ihop. Men inte längre. 😦 Nu då jag skriver om det känns det fortfarande helt surrealistiskt och kanske kommer jag aldrig över den känslan. För Julia ter sej förlusten mer fysisk, och kanske på ett djupare plan. Och sorg hänger så mycket ihop med identitetskris, att börja undra över vem en egentligen är, om ens bild av en själv verkligen stämmer. För mej har förlusten kanske mestadels inneburit en mycket djupare känsla av samhörighet med Julia, med vår familj. Och en mycket stor glädje över det lilla sprudlande barn vi delar livet med redan.

Sen åkte vi till Kalmar och hade det gött hos Julias föräldrar och nu avslutar jag detta inlägg med lite bilder därifrån.

P1080135

P1080148

P1080163

P1080177

P1080178

P1080187

P1080193

P1080198

P1080212

P1080217

P1080249

P1080291

P1080294

P1080361

P1080376

P1080396

P1080408

P1080421

P1080477

P1080487

P1080488

P1080519

P1080542

P1080553

P1080560

P1080589

P1080605

P1080612

P1080659

P1080687

P1080764

P1080799

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s