Lyckan med omplaceringshund!

Alltså, vi har börjat agilitykurs. Första tillfället var i torsdags. Vi jobbar i en sorts solfjäderformat med olika stationer. Jag o min kurskompis F hann bara träna på tunneln och på däcket. Däcket satt inte i ställningen utan vi höll i det. Hemi tyckte först att miljön var jobbig (ingen överraskning) och tyckte att tunneln var JÄTTELÄSKIG. Jag tyckte det vart lite ledsamt eftersom jag hade svårt att se att hon nånsin kommer känna sej bekväm, i situationen och med tunneln. Men så tog vi paus och nån gång under pausen i bilen måste hon ha klurat ut att det var MYCKET roligare att vara ute på träningsplanen och äta tokigt mycket korv än att sitta i bilen. Då var hon helt plötsligt peppad från att jag kom till bilen. Då körde vi igång med däcket som på vår nivå gick riktigt bra o jag kunde börja belöna med lek och helt plötsligt var jaktmonstret Hemi med mej därinne bland andra främmande människor o hundar, i en hyfsat ”ny” miljö. Vilken lycka!

Samtidigt åkte jag hem med en lite stressad känsla eftersom det är så svårt att veta och förbereda sej med henne, svårt att veta vad hon kommer reagerar på och vara rädd för, och vad som kommer fungera. Och att jag ju är väldigt träningspeppad nu men lite nu och då ställer mej frågan om Hemi verkligen är den hunden som kan hänga med på sådant här?

Nå, igår, efter att jag haft en monster-jobbhelg utan tid för träning, så åkte vi till brukshundklubben tillsammans med en annan vän som också går agilitykursen. Och Hemi var PEPP med stora bokstäver, på en gång! Yiha, lekplatsen! Jag har med hennes absoluta favoritleksak och hennes ögon glimrar så fort hon ser att den packas ner i väskan. Den hjälper oss också genom hund och människomöten här hemma på Ersboda. (Nu skulle jag bara vilja få andra leksaker att bli minst lika skojiga/ha lika stort värde)

Och så övade vi på slalomet, instruktören vill gärna att vi övar med bågar – jag har läst om andra sätt som ger mindre ”hjälp” (som egentligen tilltalar mej mer men kanske kräver mer rent tekniskt av mej?) och var skeptisk till om bågarna verkligen skulle hjälpa lilla Hemi, men hon var inte särskilt rädd faktiskt utan tyckte väl de första 3-4 gångerna mer att bågarna bara var ytterligare ett hinder att ta sej över eller under ;). Men belöningsplacering och tajming hjälpte oss och det kändes verkligen som om vi kom vidare bra under ett kort pass med slalomet. Fortsatte med däcket som kändes helt ok också, på vår nivå. Och så tog vi oss an tunneln igen och döm om min förvåning när jag efter en kort stunds intensivt belönande först av all sorts interaktion med tunneln -allra först bara att kliva upp på den med framtassarna eftersom det är ett välförstärkt beteende av ”dogparkourandet”, och sedan fortsatt med intensivt belönande av ”riktning in i tunneln stående” (vi stod väldigt nära tunneln), placerade belöningen både där hon stod och även så att hon behövde ta ett steg fram mot/in i tunneln och belönade även i riktning bort från tunneln.
Att hon får röra sej i riktning bort från saker hon är skeptisk till, är verkligen en belöning i sej, extra bra blir det förstås om hon får jaga kampsnaran. Samtidigt upplever jag att hon då klarar bättre om jag med belöningsplacering även på sätt och vis får henne närmare det som hon är skeptisk till. Nå efter en stunds intensivt belönande så ville hon självmant igenom tunneln och då var det förstås jackpot med jakt och tjo och tjim. Gjorde om det två gånger, sedan tog vi paus och avslutade med en gång till genom tunneln (efter pausen fick vi börja om lite, med att belöna riktning in mot tunneln några gånger) innan vi avslutade hela passet.

Blev verkligen GLAD för att det verkligen kändes som ett lyckat pass, och alla dom där andra funderingarna som jag har kring valet av hund vs min ambitionsnivå kunde jag liksom lägga åt sidan. Kanske handlar det här om ambitionsnivå inte så mycket om hunden utan mer om ”teknik” – att veta HUR en ska träna, och att förstå att det är genom att jobba mycket med de allra enklaste sakerna som vi får en grund att komma vidare från.

Är också böjd att börja fundera på detta med hennes rädslor o miljösvaghet och att en av de viktigaste lösningarna är att ha tillgång till mycket förstärkande belöningar. Till exempel hennes jaktleksak. Om det är tillräckligt kul att träna så kan hon jobba på riktigt fint trots att parkeringen fylls på med bil efter bil efter bil och hundekipage efter hundekipage efter hundekipage rör sej i periferin/runtomkring.

Det enda hon inte klarade var att det kom en hel skock med människor gående mot agilityplanen då jag nyss tagit ut henne från bilen andra gången (och alltså inte riktigt ”hunnit med” att skapa tillräckligt med träningsdriv), men då kunde vi avsluta genom att gå iväg en bit och träna på lite balanshinder – hon hade inga problem alls att vara med på tränandet då trots att det rörde sej hundar och människor runt oss, bara vi fick lite avstånd från den där ”hjorden” av människor som var på agilityplanen.
Ja, jag blev helt enkelt MYCKET imponerad av henne! Och glad även över all träning jag lagt ner med henne, faktiskt.

Nu VET jag ju att det är lite farligt att bli såhär kaxig med henne, en kan känna sej helt lyrisk över en framgång och bli övertygad om att nu har vi en ny ”lägsta”-nivå men hittills har all utveckling gått 2 steg fram och 1 steg tillbaka hela tiden, som att det ALLTID blir bakslag. Och bakslagen tar verkligen hårt på mej… Så det gäller att behålla förväntningar/förhoppningar på rätt nivå och förstå att bara för att saker och ting funkade en gång så är det inte alls säkert att det funkar nästa gång. Men att vi ökar sannolikheten för att det ska funka, för varje gång som det fungerar – det är en matematik som jag kan köpa och förlitar mej mycket på med Hemi… Och gårddagens pass på klubben kan jag suga på LÄÄÄÄNGE!

Btw så cyklade vi till o från stallet igår och det måste varit kanske 5:e gången hon är med då jag cyklar. Och det gick helt klart över förväntan! Det viktiga är att hon får utrymme att röra sej en bit ifrån cykeln. Vilket inte är så konstigt, hon tycker till och med det är svårt att GÅ nära mej när jag GÅR, såklart att hon inte automatiskt håller sej nära cykeln – som i sej beter sej lite läskigt ibland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s