Igår var vi på tur, jag, Lejonhjärta, Hemi o lånehunden Tyra. Nytt stall innebär nya vägar och igår var vi längs oändliga åkrar på långtur, drygt 1 mil blev det.
Och jag fick en Aha. Upptäckte förra gången vi tömkörde samma väg en början till samlade galoppansatser så vi jobbade vidare med detta igår. Och min aha igår handlade om att den samlade galoppen kräver en högre energinivå, hos Lejonhjärta (hos alla hästar).
Jag har sedan tidigare ”dragit” mej för att framkalla högre energinivå hos hästar. Och aldrig riktigt dragit kopplingen till hundträning. Men igår hände det.
Hemi måste ha ganska hög energinivå för att jobba riktigt kvickt, snabbt och med hög tonus i kroppen. Detta gäller alla möjliga beteenden men kanske framförallt i agilityn. Att bara lulla omkring o sedan förvänta mej att hon ska starta explosivt och hoppa med kraft och fart, är inte så sjysst. Men om vi leker upp hennes energinivå så hon är lite ”i gasen”, så får jag helt rätt energi i beteendet också.
Med hästar tror jag att det i den höga energinivån finns en inbyggd liten rädsla i mej att det ska gå överstyr? Även att det är lättare att hamna i konflikt med en häst som är hög i energinivå. Att den reagerar snabbare, att den även reagerar snabbare ”emot” mej, att den gärna vill springa FORT och då den springer fort så hänger jag med mina människoben inte med = stor risk att ”tappa” hästen tex?
Ärligt talat vet jag inte varifrån det kommer, känslan att jag bör undvika att ”ladda upp” hästar.
Men förra gången längs samma väg, och igår, så insåg jag ju att det är helt OMÖJLIGT för Lejonhjärta att bjuda på skolgaloppsansatser om han inte har hög energinivå. Det svåra är att när han har en hög energinivå så händer det en massa annat också, som jag kanske inte tänkt mej. Typ studs, bakutspark, piaffer, att han blir frsutrerad för att han inte får springa fort etc. Och det ÄR ett problem – det här med frustration, att han kickar etc – men min aha handlade mer om att vi faktiskt ALDRIG kommer få samlad galopp om jag inte hittar olika sätt att faktiskt få upp energinivån.
Det som händer längs denna väg är ju dels att han alltid taktar då vi är på långtur. Det är som om han inte har riktigt tid att skritta. Och då han känner igen sej att vi är på väg hemåt, så blir han extra ”energifull”. Och av någon anledning så verkar Hemi också ha en liten fnattperiod just i samma veva, längs samma sträcka på den här vägen, och när hon fnattar så blir han också lite ”på tårna” (= högre energinivå!!!). Om jag då utnyttjar detta och försöker locka fram ”otakt” i hans taktande, så vips har vi galoppanslag! Mina ”lockanden” är inte snygga, det är ASMYCKET ”Hjälp” på olika sätt, jag studsar, tjoar och viftar – haha….. MEN vi provar oss fram nu, så jag försöker vara snäll med mej själv!
De här två gångerna har jag fått ganska mycket kaprioller (seriöst är han en väldigt begåvad kapriollör som verkligen hoppar upp i luften och sparkar bakut, det handlar inte ens om stående kaprioller) då han tycker att jag tjoar för mycket, men när jag skalat bort tjoande och haft hög frekvens o GOD förstärkning av ”taktfel” (galopp är ju en sorts ”bruten bakbenstakt”) och till viss del även brutit av jobbet med att ta ”vanliga” galoppfattningar (såna då han ”faller in” i galopp genom att öka traven, dvs jag springer med) så har vi börjat närma oss pudelns kärna och hittat RIKTIGT FINA skolgaloppanslag. Det är SVINJOBBIGT för honom och vi får lite hipp som happ höger och vänster galopp, men han får till rörelsen JÄTTEFINT. Och via den lite kaotiska början så har han också blivit lugnare då han förstår vad jag menar (vill inte påstå att det är en optimal inlärning vi håller på med…….).
Som bonus har jag fått se att han verkligen har fantastiskt tramp, det finns så mycket power i honom, power som en väldigt sällan får SE eftersom han är som en liten cola-häst som sparar energi på alla sätt och vis.
Hursomhelst var det en nyttig insikt detta med energinivå och beteende! Med hundarna är det ”lättare” då lek får upp energinivån så markant och att matbelöning kan ”lugna” ner, beroende på vad för beteende jag vill jobba med, jag kan inte säga att jag riktigt vet hur jag på bästa sätt får upp energinivån med Lejonhjärta (förutom att vara på LÅÅÅÅÅÅNG raksträcka hemåt och ha fnattande hund runt hovarna 😉 ), men insikten är en början!
Och kanske också insikten att jag nog är onödigt ”rädd” för att höja energinivån, och att den rädslan faktiskt motarbetar mej. Det är väl självklart så att han är jätteduktig på beteenden som kräver mycket lugn, dels eftersom han ÄR lugn av sej och dels eftersom jag alltid försökt sänka energinivån när den blir för hög.
Till viss del handlar det kanske om att hög energinivå ofta equals med SPÄNNING, i hästvärlden? Men jag undrar jag, väldigt samlat arbete (som skolgalopp på töm är) kräver ju jättemycket tonus, tonus är samma sak som spänning. Var kommer rädslan för ”spänning” ifrån egentligen? Utan tonus kommer hästen inte kunna jobba samlat. Det krävs en viss mängd tonus. En måste kanske skilja på spänning och spänning, helt enkelt?
Sköna o intressanta tankegångar så här en ledig onsdag.