bästsöndagen
Avslutas med Korrespondenterna om icke-våld med bland annat ett inslag från Västbanken.
Evis
Bloggar om allt från himmel och jord som ryms i mitt liv och tankar. För lösen, skicka mail till evisroennberg@hotmail.com.
sinnesrobönen, acceptans, mindfulness, orättvisor
Bredvid min säng har jag en liten tavla som jag tror att jag fick av en vän som åtminstone då var mycket nära. Det värmde massor då. På tavlan står en del av Sinnesrobönen. Jag identifierar mej inte med kristendomen (nå, kanske lite med kristen mystik i mina mer religiösa stunder) och jag definierar mej inte som kristen. Men en del av sinnesrobönen hjälpte mej massor genom en tuff tid i livet.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”.
Fortsättningen på den ursprungliga bönen väcker dock en massa känslor och tankar hos mej, som knyter an till känslor och tankar som väcks av det min nuvarande sjukgymnastik-kurs handlar om; mindfulness.
”Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder och att acceptera motgångar som en väg till frid. Hjälp mig att på samma sätt som du ta denna syndiga värld precis som den är, inte så som jag önskar att den skulle vara, och att lita på att du gör allt väl om jag överlåter mig åt din vilja. Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet, och i fullkomlig salighet med dig, i det tillkommande.”
Om en lyckas bortse från en massa religiöst strunt så tycker jag att det största felet med detta handlar om acceptans av saker en inte borde (behöva?) acceptera!
Jag gillar bättre den här version, vem som skrivit denna vet jag inte;
”Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.”
På introduktionen till denna kurs fick vi besök av en äldre kvinna som föreläste om hur det är att leva med långvarig smärta. En av mina klasskamrater frågade henne om hon nu accepterat smärtan, accepterat att leva med den. Varpå hon svarade ”Jo, det har jag. Men… Jag är fortfarande väldigt, väldigt arg vissa dagar.” med en blinkning i ögat.
Vad har allt detta med mindfulness att göra då?
Jo, vi ska lära oss om kroppsmedvetandetekniker och mindfulness som behandlingsmetod. Det handlar kort och gott om att lära människor att leva med sin värk och smärta. En stor del i mindfulness handlar om att acceptera livet som det är. Klokt, såklart. Men det som går att ändra på då?
Om en ser på smärta och värk i ett samhällsperspektiv kan en se ett mönster där människor som har låg inkomst, låg utbildning och på olika sätt lever i mer eller mindre utsatta livsomständigheter, är sjukare. Drabbas oftare av livsstilssjukdomar som till exempel beror på rökning eller fetma.
När det är systemet det är fel på, ska jag fortfarande som sjukgymnast lära ut att patienterna ska acceptera sina omständigheter, när de kanske faktiskt går att ändra på? Den utarbetade kvinnan som förutom sitt jobb även sköter nästan allt obetalda hushållsarbete, trots att hon lever i ett parförhållande som skulle kunna vara jämlikt och ge avlastning, ska den kvinnan bara acceptera sin livssituation, sin värk, sin smärta?
Mindfulness är ett kraftfullt verktyg för att skapa närvaro och klarsynthet. Absolutely. Kan förstås också hjälpa en person att acceptera saker som faktiskt inte går att förändra. Att jag mådde dåligt, då när kompisen skickade den här lilla tavlan till mej, berodde på att jag tyckte att döden var så jävla orättvis. Min kusin dog 21 år gammal i en bilolycka. Han hade livet framför sej. Jag ville inte acceptera det. Så orättvis kan inte världen vara. Men jag behövde acceptera det… Döden är definitiv. Det var inget jag kunde göra något åt. Acceptans var nyckeln till mitt eget välmående. Acceptans av min kusins död, att han inte fanns längre, att livet och döden är orättvist.
Men gränsen mellan vad som går att förändra och vad som inte går att förändra är fan svår att veta, hur förståndig en än är. En utmaning, skulle jag vilja säga, att som sjukgymnast ge rätt verktyg på den här fronten… Eller som människa, att leva, och må bra i livet…
söndagsmorgonen
Sov minst 8 h utan avbrott inatt. DET NI!!!! Sån jävla lyx.
Nu lyssnar jag på Ani Difranco, läser bloggar och väntar på att degen till de tänkta rödbetsbaguetterna ska jäsa.
Himlen utanför är lite rosafärgad, ungefär som degen. Det blir nog en vacker dag.
Kanske åker vi till en vän och umgås med djur, tänder nån brasa, spelar lite sällskapsspel.
Eller så stannar vi hemma och umgås med djuren här och har en egendag, jag och Lo. Vi får se.
Söndagar är fina dagar.
Jag hjärta kursen
Skulle bara snabbt gå igenom åhörarkopiorna till måndag och tisdag och ser först en pdf-fil med Genushanden som kändes peppig och fin, vi blir uppmanade att tänka tvärtom. Sen på förstasidan på åhörarkopian är en bild på Frida Kahlo. Super!
uppgivet
Okej, öroninflammation?
I retrospekt har dagen varit fin, egentligen.
Avslappning, närhet, bra samtal, Lejonhjärta-körtur, god mat.
Men däremellan har jag känt mej uppgiven, utmattad och bara allmänt less på livet.
Vad felas barnet egentligen? Går inte längre förklara med otrygghet, tycker jag.
Kanske framförallt för att alvedon hjälpte, och sist jag kollade fanns inte otrygghet med som indikation på alvedonbehandling.
enough
det finns fan en gräns för hur mycket gnäll en orkar höra. Vad ska jag göra? Gnäll, gnäll, gnäll. Jag fattar inte varför och bryr mej inte så mycket längre. Jag vill bara att hon ska vara tyyyyst en stund så mitt huvud får vila. Öronpropparna är inpluggade typ hela tiden, huvudvärken bultar bakom pannbenet. Jag är förkyld och trött efter att ha sovit allmänt stört i flera veckor. Och så tycker jag det är sjukt svårt att hantera när hon börjar gnälla redan på morgonen, och bara gnäller, gnäller, gnäller utan hejd. Enda gången hon är nöjd är när hon äter men jag kan ju ogärna låta henne äta sej igenom hela dagarna 
. Livet känns ”sådär” kul just nu. Nån ljusning snart hoppas jag?
(Hade en fin fredagskväll. Mycket fin! När barnet sov.)
Guld
Lo älskade att hänga framåtvänd på magen. Yay!
Lejonhjärta kom till grinden när han såg att jag tog fram vagnen. Det värmer mattehjärtat. Väldigt mycket.
Sen åkte vi en tur genom byn.
Texas var med. Och hans ylande och skuttande när jag berömde Hjärtat när han travade, framkallade flera skrattattacker hos Lo. Och då också hos mej. Alltså så jävla gulligt.
Lejonhjärta var väldigt peppad och hade nog helst sprungit lite mer, men dels försökte jag hålla igen lite pga hans hovar och pga att Lo var i vagnen. Men vilken glädje när jag ser hur ponnyn pinnar på som värsta russtravaren därframme med öronen spetsade bland all punkman. FINASTE PONNYN!
Bra kväll. O nu är jag glad över sambolivet som efter 3 dagars slit med eldning (nå, den är inte särskilt slitig…), foderspridning och nätpackning åt hästarna, nu kommer belönas med 3 dagars slappande från fodring o eldning.
Imorrn sätter vi fler huvudvärksnålar och så ska mina nålkamrater prova sätta nålar i nacken på mej. De hann inte det igår. Sjukt läskiga nålar, liksom cave medulla och cave a.vertebralis med utropstecken vid sidan. Alltså ”akta ryggmärgen och halsartär”. Men som akuläraren sa ”Mycket fina punkter.” och sedan mumlet ”Mycket fina…” som en eftertänksam kommentar på den egna kommentaren. Sen är veckans intensiva akupunkturtränande slut för denna gång och vi går på med den andra delen av kursen, som också kommer bli sjukt najs med bland annat kroppsmedvetandeträning (på skoltid. alltså. tänk typ få meditera på skoltid. sa jag att jag älskar att plugga sjukgymnast?). Sedan kommer vi tillbaka till akupunkturen i slutet på kursen, precis innan praktiken. Jag har redan tänkt ut massor av punkter o nålar jag vill sätta på typ alla mina vänner, så ni får så snällt ställa upp som försöksdjur tycker jag. Vill tillägga att jag får beröm hela tiden av lärarna som jobbat med detta i typ 30+ år, så jag är inte helt ute o cyklar. Fniss.
idag
Idag satte vi nålar mot nackbesvär och huvudvärk. Bästa dagen hittills vill jag påstå. Underbara punkter och nålar, även om det gjorde rätt ont. Men fin effekt. Kände mej glad, lugn och bra en stor del av dagen. Känner mej rätt säker med nålarna nu. Vet ni hur kul det är att läsa till sjukgymnast?
Imorse när jag skulle lämna Lo hos Elin så började hon gråta när hon såg att jag skulle fara. Fy bubblan för att stänga dörren och åka. Grät en skvätt i bilen på väg till skolan.
Nu ska jag packa in oss i kläder och gå ut. Eventuellt åker vi lite bakom Lejonhjärta.
bryt
Bröt ihop lite nyss. Så trött och så utmattad. Ville bara dö. Gråtit mej alldeles rödögd.
Det är roligt i skolan absolut men jag är utmattad efter den och då börjar nästa jobb; att ta hand om barnet som är trött, gnälligt, mammigt och allmänt ledset. Nu börjar jag gråta igen här.
Hoppas inte livet fortsätter vara så här tradigt.
Från hasare till gångare
Lo har gått utan stöd i kanske 1½ månad men alltid mellan två personer eller ett par steg från en stol till någon person. Så för nån vecka sen började hon ställa sej upp mitt på golvet och prova gå lite självmant. Och så nu, från en dag till en annan, tisdag till onsdag, så verkar hon ha gått från hasare till gångare; alltså när hon förflyttar sej mellan platser så går hon hellre än hasar. COOLT!
-
Arkiv
- januari 2012
- december 2011
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
Blogroll
-
Meta
